Kläder

En gammal vän jobbar på ett stort finans- och försäkringsbolag precis runt hörnet från Wall Street. Han är analytiker och bevakar olika länder som han skriver rapporter om - dessa rapporter utgör sedan en del av underlaget vid mer eller mindre begåvade investeringsbeslut.

Han är ingen storfräsare, i alla fall jämfört med de som jobbar några våningar högre upp i skyskrapan.

Trots det är det helt uteslutet att han går till jobbet i något annat än svart kostym, vit skjorta och slips (gärna röd ). Förutom fredagar förstås. Då är det "Casual Friday" - och han kan lämna slipsen hemma.

Vilka revolutionärer.

B. (4,5 år) väljer sedan något år tillbaka sina egna kläder. Ganska ofta blir kombinationerna lite tokiga - men hon tycker det är roligt och intresserar sig ganska mycket för både sina egna kläder och lillasyster D.'s.

Jag är inte helt säker på att alla människor har ett behov av att uttrycka sin personlighet genom sina kläder. Jag är däremot ganska säker på att införandet av strikta klädkoder och uniformer bidrar till att beröva individen sin identitet.

Oavsett vilket, så undrar jag vad poängen är. Hur påverkas min väns prestation av att han är klädd som en börshaj dag efter dag efter dag?

Och varför är ytan så viktig? Vi får ju veta att det är viktigt och närmast livsavgörande med en ordentlig utbildning följt av lagom utmanande arbete för att säkra en god utveckling och en givande karriär.

Men det kanske räcker med en fin kostym och förmågan att knyta en Windsor-knut?

Och varför behöver inte kvinnorna klä sig enligt samma strikta norm? För att de inte tas på allvar? Eller har deras sena intåg i yrkeslivet en av få fördelar i det faktum att deras klädsel inte har renodlats för att dölja vilka de egentligen är?

Ja, jag klär mig oftast i kostym på jobbet. Men jag är rätt tuff - har oftast färgglada underkläder.

Dessutom tycker B. att jag är finare nu än när jag gick i slitna Nudies när jag var pappaledig. Klart att man ställer upp när någon vill att jag skall klä upp mig....

Språk

De få gånger som som B. (4,5 år) och D. (1 år) bråkar brukar jag försöka coacha B. genom att uppmana henne att tala till D. på ett sådant sätt att hon förstår.

Resultatet blir följande: "D! Googo gagga, dibbi dutu!"

Första gången jag hörde detta kunde jag knappt hålla mig för skratt - men sen slog det mig att jag oftast gör precis samma sak. Trots att jag är uppvuxen i en engelsk-språkig miljö och fortfarande har engelska som huvudspråk i arbetet så använder jag genast någon form av Pidgeon-English så fort jag talar med någon som har begränsade kunskaper i engelska.

Ofta märker jag att tekniker anpassar sitt språk när de talar till vanliga dödliga. Istället för att förklara vad som skall göras och varför så förenklar de till en nästan abstrakt nivå där deras instruktioner bara förhåller sig till hur saker ser ut (t ex tryck in den blårandiga sladden i den gröna porten). Funkar fint på kort sikt - men nästa gång Faster Edith skall koppla in en hårddisk har sladdarna och portarna kanske bytt färg...

På många arbetsplatser begränsas kommunikationen till just sådana förenklade, nästan abstrakta nivåer. (Om det sker någon kommunikation av betydelse alls, vill säga.) Generaliseringar, platityder och modeord - det är oftast vad som präglar ledningars kommunikation neråt i organisationen.

Hur många av er har fått tillfälle till en genuin dialog med era chefer om vart ni är på väg och varför? Hur många känner att ni blir talade till på samma vis som det talas i styrelserummet?

Kanske är det så att vi inte vill bli tilltalade på det sättet? Det kanske är skönare att blir tilltalade som barn? Då slipper vi ju vara vuxna. Och då slipper vi ta ansvar.

Självförtroende

Det syns enormt tydligt på D. (1 år) när hon är nöjd med något hon har lyckats åstadkomma eller med något hon har lyckats kommunicera till mig eller sin mamma. Framförallt glädjen är påtaglig - men även hur hon i anslutning till detta gör saker på att annat sätt - med mer iver - och även andra saker än tidigare.

Hon står under en kort tid på en ny platform - och som ettåring finns det ju mycket att vinna på varje nytt steg i utvecklingen. Utvecklingspotentialen är i det närmaste oändlig och D. kan med även små steg åstadkomma stora förändringar i sin förmåga att interagera med och påverka sin omvärld.

Tyckte mig lägga märke till hur en kollega som varit central i att säkra ett stort uppdrag på jobbet visade prov lite större självförtroende. Inte för att personen i fråga normalt saknar självförtroende - men hållningen var trots allt något rakare, steget något mera bestämd och skenet i ögonen en aning starkare.

Och vad blir då effekten av detta? Hur nyttjar organisationen detta potential för individens och organisationens bästa?

Inte alls.

Jag vill inte påstå att jag har några idéer om hur det skulle kunna ske - jag bara reflekterar över att organisationer, som är uppbyggda av människor, inte är utformade för att skörda resultatet av människans ibland nyckfulla och i var fall oförutsägbara skiftningar i energinivå och prestationsförmåga.

Tack för att ni tittar!

Tack för att ni tittar - så låter det oftast i slutet av TV-programmen. Ungefär som om vi tittar för att de välbetalda TV-kändisarna inte skall behöva känna sig ledsna.

När jag gör saker åt mina barn lägger jag ofta själv till ett "TACK så mycket Pappa! Varsågod." lite snabbt vilket i regel leder till att B. (4 år) snabbt säger tack.

Hon har faktiskt blivit ganska duktig på att säga tack - om hon förstår innebörden tvekar jag dock på. Jag ser faktiskt som ett av mina största utmaningar som förälder att hjälpa mina barn successivt komma till insikt om hur man ödmjukt förhåller sig till sin omvärld och verkligen värderar det andra människor gör åt dem.

Det är egentligen ganska självklart att visa tacksamhet - men jag funderar ganska oftast över att vi i sverige så sällan visar stolthet över det vi gör. Hur vanligt är det att man hör ett "ja, jag är hemskt nöjd själv" som svar på "Vilken bra presentation du gjorde!". Betydligt vanligare med "Äsch, så säger du bara" eller "Nja, jag missade ju grovt precis i början...".

Varför skall jag lära mina barn att säga tack om de som gör saker åt dem inte själva tycker att de gör ett bra jobb? Jag kanske skall lära dem att vara stolta över det de gör istället, för då kanske de utgår ifrån att andra också är stolta och då faller det sig ganska naturligt att säga tack. Och mena det, dessutom.

Kan ni tänka er en helt ny generation som är stolta över sitt yrke och sina prestationer? Och som menar vad de säger när de säger tack. De kanske blir både skickligare i att utföra sitt arbete och ärligare i sin tacksamhet än de som idag gnäller i kvällstidningar och doku-såpor.