Kläder

En gammal vän jobbar på ett stort finans- och försäkringsbolag precis runt hörnet från Wall Street. Han är analytiker och bevakar olika länder som han skriver rapporter om - dessa rapporter utgör sedan en del av underlaget vid mer eller mindre begåvade investeringsbeslut.

Han är ingen storfräsare, i alla fall jämfört med de som jobbar några våningar högre upp i skyskrapan.

Trots det är det helt uteslutet att han går till jobbet i något annat än svart kostym, vit skjorta och slips (gärna röd ). Förutom fredagar förstås. Då är det "Casual Friday" - och han kan lämna slipsen hemma.

Vilka revolutionärer.

B. (4,5 år) väljer sedan något år tillbaka sina egna kläder. Ganska ofta blir kombinationerna lite tokiga - men hon tycker det är roligt och intresserar sig ganska mycket för både sina egna kläder och lillasyster D.'s.

Jag är inte helt säker på att alla människor har ett behov av att uttrycka sin personlighet genom sina kläder. Jag är däremot ganska säker på att införandet av strikta klädkoder och uniformer bidrar till att beröva individen sin identitet.

Oavsett vilket, så undrar jag vad poängen är. Hur påverkas min väns prestation av att han är klädd som en börshaj dag efter dag efter dag?

Och varför är ytan så viktig? Vi får ju veta att det är viktigt och närmast livsavgörande med en ordentlig utbildning följt av lagom utmanande arbete för att säkra en god utveckling och en givande karriär.

Men det kanske räcker med en fin kostym och förmågan att knyta en Windsor-knut?

Och varför behöver inte kvinnorna klä sig enligt samma strikta norm? För att de inte tas på allvar? Eller har deras sena intåg i yrkeslivet en av få fördelar i det faktum att deras klädsel inte har renodlats för att dölja vilka de egentligen är?

Ja, jag klär mig oftast i kostym på jobbet. Men jag är rätt tuff - har oftast färgglada underkläder.

Dessutom tycker B. att jag är finare nu än när jag gick i slitna Nudies när jag var pappaledig. Klart att man ställer upp när någon vill att jag skall klä upp mig....