Språk

De få gånger som som B. (4,5 år) och D. (1 år) bråkar brukar jag försöka coacha B. genom att uppmana henne att tala till D. på ett sådant sätt att hon förstår.

Resultatet blir följande: "D! Googo gagga, dibbi dutu!"

Första gången jag hörde detta kunde jag knappt hålla mig för skratt - men sen slog det mig att jag oftast gör precis samma sak. Trots att jag är uppvuxen i en engelsk-språkig miljö och fortfarande har engelska som huvudspråk i arbetet så använder jag genast någon form av Pidgeon-English så fort jag talar med någon som har begränsade kunskaper i engelska.

Ofta märker jag att tekniker anpassar sitt språk när de talar till vanliga dödliga. Istället för att förklara vad som skall göras och varför så förenklar de till en nästan abstrakt nivå där deras instruktioner bara förhåller sig till hur saker ser ut (t ex tryck in den blårandiga sladden i den gröna porten). Funkar fint på kort sikt - men nästa gång Faster Edith skall koppla in en hårddisk har sladdarna och portarna kanske bytt färg...

På många arbetsplatser begränsas kommunikationen till just sådana förenklade, nästan abstrakta nivåer. (Om det sker någon kommunikation av betydelse alls, vill säga.) Generaliseringar, platityder och modeord - det är oftast vad som präglar ledningars kommunikation neråt i organisationen.

Hur många av er har fått tillfälle till en genuin dialog med era chefer om vart ni är på väg och varför? Hur många känner att ni blir talade till på samma vis som det talas i styrelserummet?

Kanske är det så att vi inte vill bli tilltalade på det sättet? Det kanske är skönare att blir tilltalade som barn? Då slipper vi ju vara vuxna. Och då slipper vi ta ansvar.