Härmas

4-åriga dottern B. ville beskriva två vägar som löper parallelt idag, och sade att "de härmar varandra".

Klart att de gör - och hennes underbara ordval väcker dessutom en intressant fråga: är det så att vi i våra familjer omedvetet härmar våra arbetsplatser? Eller tvärtom?

På onsdag återgår jag efter 4 månaders föräldrarldighet till mitt arbete. Från början hade jag bara tänkt att blogga under min ledighet - men nu känner jag att jag vill dokumentera mina funderingar när jag med nya ögon tar del av arbetslivet.

Kanske visar det sig att jag härmar ettåriga dottern D. när jag tar klivet in på kontoret på onsdag morgon? Visar prov på stora humörsvängningar, ägnar mig aldrig mer än 3 minuter åt samma sak och lägger mig och sover efter lunch. Kanske inte så olikt mitt vanliga beteende, när jag tänker efter. Förutom att jag inte sover på jobbet. (Behöver jag verkligen lägga till en ironisk smiley? OK då - ;-))

Passade på att läsa igenom mina inlägg från dessa 4 månader. Det finns en hel del som jag kan göra en poäng av att följa upp de närmaste veckorna på jobbet - jag listar några exempel:

- Hur och när uppstår innovation och lärande - och hade jag rätt som i min hemma-miljö funderade över betydelsen av miljön för min lilla dotter?

- Jag har reflekterat över den moderna arbetsplatsen där föräldrarledighet ses på som en positiv erfarenhet - nu återstår att se hur jag tas emot när jag skall hitta min gamla (eller en ny?) roll bland kollegor och kunder.

- Funderat kring mitt eget varumärke - nu får jag följa hur en konsultverksamhet hanterar balansgången mellan att bygga företagets varumärke och hantera seniora konsulter som blir kundernas favoriter.

- Inlett en förenklad ABC-analys (som ännu återstår att slutföra).

- Jämfört med fotbollsspelaren i Flow - hur skapar vi rätt nivå av engagemang som stimulerar till prestation enligt var och ens personliga förutsättningar?

- Slutligen har jag i inlägget Parbildning explicit formulerat en personlig målsättning för hur jag skall beté mig på kontoret. Naturligtvis skall jag följa upp hur det går med den saken.

Min tid som föräldrarledig pappa är över. Nu börjar livet som heltidsarbetande pappa, och med det nya lärdomar.

Eller så gör jag om de gamla lärdomarna igen....

Magkänsla

Jag är i regel stor anhängare av den vetenskapliga ansatsen, den genomtänkta analysen och det logiska resonemanget. Ikväll vill jag dock slå ett slag för magkänslan - "the gut feeling" - intuitionens förmåga att oftast visa rätt väg.

Jag menar dessutom att vi som föräldrar fattar våra bästa beslut när vi låter magen avgöra.

I senaste nummer av "Civilekonomen" (NR 10 2008) finns en artikel som heter "Vägen till ett bättre beslut". Jag citerar den inledande meningen: "BESLUT Struktur, analys och dokumentation är tre viktiga komponenter för att fatta bra beslut. Magkänslan är däremot inte alltid att lita på."

I min värld är den grundande analysen och den belysande diskussionen en förutsättning för min och mina kollegors förmåga att fatta kloka beslut. Jag tror dock inte att kvalitén på besluten huvudsakligen är en funktion av kvalitén på själva analysen. Jag tror däremot att analysen och diskussionen är oerhört viktig för att skapa någon slags klarhet samt kalibrera beslutsfattarens världsbild.

Under denna resa skapas sannolikt en hel del viktiga insikter - vissa handlingsalternativ sorteras bort och andra konsekvensen av andra nyanseras. Jag är dock ganska övertygad om att det slutgiltiga beslutet fattas med magen.

En föreläsare på en managementkonsultutbildning jag gick för några år sedan påstod att han aldrig tackade jag till en affär eller ett uppdrag om sinnesförnimmelserna gav honom en dålig känsla. Naturligtvis gjorde han grundliga analyser - men om känslan i magen var fel så tackade han nej - oavsett vilka resultat business caset indikerade.

Han menade helt enkelt att vår hjärna omedvetet tar in enormt mycket information som vi inte behandlar medvetet. Hur motparten beters sig eller pratar kan avslöja "skumma" avsikter eller lögner - och detta kan vi uppfatta utan att explicit veta om det.

En annan, ganska vetenskaplig, anledning att inte uteslutande grunda sina beslut på den information man har är informationen man inte har. Vi kan ju o-möjligtvis veta vad vi inte vet - därför blir t ex många marknadsundersökningar kring helt nya koncept ganska missvisande. Hur skall människor förhålla sig till saker de inte förstår?

Steve Jobs berättade i en intervju att han aldrig använder sig av konsulter för att genomföra marknadsundersökningar. På Apple gör de helt enkelt de produkter de själva skulle vilja ha. Jobs berättigade dessutom genom att citera Henry Ford som påstod att det inte fanns någon anledning att fråga folk vad de ville ha - om han hade gjort det inför lanseringen av Model-T så hade folk svarat att de ville ha en bättre hästdragen vagn. De miljontals bilar Ford sålde tyder trots allt på motsatsen.

Det påstås att de undersökningar som gjorde inför lansering av Sony Walkman visade på ett totalt ointresse på marknaden. Akio Morita bestämde sig för att strunta i de signaler och lanseringen blev också den en hyfsad succé.

En god vän forskar i ungdomars alkoholvanor. Han har bland annat visat ett starkt samband mellan åldern på en ungdom vid sin första kontakt med alkohol samt framtida alkoholrelaterade problem. Desto tidigare man börjar dricka, desto större sannolikhet att det uppstår problem längre fram i livet.

Jag är dock helt övertygad om, att jag den dag mina döttrar kommer in i tonåren, kommer att lära dem att dricka vin hemma till mat - om jag bedömer att de kan hantera det. Enligt statistiken gör jag fel. Men om jag bedömer att mina små flickor kan hantera ett glas vin till maten en söndagskväll så låter jag hellre det bli deras första kontakt med alkohol än en vidrig grogg på en parkeringsplats något år senare.

Så känns det i min mage nu, i alla fall.

Parbildning

"Jag tänker inte vara med om att du och T. sitter på balkongen och pratar skogsfastigheter, motorcyklar och fotboll hela kvällen!"

När min sambo och jag umgås med andra par hamnar vi ganska ofta i den situationen att jag sitter och pratar med den andre killen och hon med den andre tjejen - inte hela tiden kanske men ganska mycket av tiden.

Pratade med en kompis här om dagen som hade en ganska bra förklaring till att det blir så här. När en grupp består av 4 personer så är det svårt att föra ett gemensamt samtal någon längre tid - fyra personer är helt enkelt en för många för att det skall fungera någorlunda smidigt.

Resultatet blir att parbildning uppstår - och om man inte gör en särskild ansträngning så kommer den parbildningen alltid att följa samma mönster.

Samma sak har jag sett på många arbetsplatser. Man kan ju inte vara vän med alla, även om man naturligtivs kan förväntas jobba med alla. Men om man konsekvent väljer att fika med, eller gå ut och röka med, eller dricka öl efter jobbet med de som känns mest naturligt att umgås med så blir dynamiken på arbetsplatsen lidande.

Den informella kommunikationen är central i bildandet av en stark gemenskap - men om denna informella kommunikation endast sker i slutna grupper finns ingen gemenskap.

Nästa år skall jag göra en poäng av att variera mitt umgänge på jobbet. Hoppas bara att mina kolleger inte uppfattar det som ett hot....!

Perspektiv

Hunden P. som levde med vår familj en längre period hade, som de flesta jakthundar, ett välutvecklat luktsinne, grym hörsel och skarpa ögon. Trots det såg hon sällan de harar eller rådjur som jag såg springa från oss när vi gick våra promenader på landet.

Jag tyckte länge att det var ganska märkligt att hon inte uppfattade dessa djur som hon nog gärna hade velat uppmärksamma. Det var först när jag av någon anledning stod på knä brevid henne som jag insåg att hon, oavsett hur skarp syn hon har, inte kunde se genom de buskar, det höga gräset och annat som blockerade hennes synfält. Jag borde kanske ha fattat detta tidigare - men det blev hur som helst mycket tydligt när jag provade på att se världen från hennes perspektiv.

Dottern D. kommer med jämna mellanrum och visar mig små saker hon har hittat på golvet. Oftast har hon dem i munnen - små pärlor som storasyster B. har tappat, eller någon liten skruv som jag (har tappat) borde haft bättre koll på. Ibland känns det lite märkligt att hon hittar dessa saker trots att jag i förväg har försäkrat mig om att golvet är rent och säkert för ett litet barn att vistas på. Jag kanske borde ställa mig på alla fyra och betrakta golvet från D.'s perspektiv. Dels så minskas avståndet, och dels så faller ljuset och skuggorna annorlunda - och man uppfattar andra saker, andra nyanser.

Det är relativt vanligt att företag försöker ge sina anställda en helhetsbild så att de bättre kan förstå hur deras insasts påverkar företaget som helhet - det skapar förutsättningar för alla att bli engagerade och bidrar samtidigt till at ge verksamheten en större mening för individen. Det finns företag som specialiserar sig på att ta fram lösningar, exempelvis Celemi, som kan användas till att ge anställda möjligheten att se företaget och dess omgivningar ovanifrån.

Vad jag dock saknar är möjligheten - för de som redan har perspektivet ovanifrån - att med jämna mellanrum växla perspektivet till det som gäller på marknivå. Kanske skulle det medföra en bättre känsla för verkligheten som den ser ut där? Kanske skulle det resultera i nya insikter, nya idéer eller kanske bara lite nya relationer som kan utveckla såväl individ som företag?

För inte kan det väl vara så enkelt att man bara behöver byta roller ibland?

Flow

Anders Limpar kallades, även under sina bästa år, för en humörspelare.

(För de av er som inte kan fotboll så var Limpar stor stjärna under början av 90-talet, spelade bl i Arsenal och fick Gulbollen 1991. Han var väldigt teknisk, och därmed "o-svensk" i sin spelstil).

Att han kallades för humörspelare betyder inte att han hade ojämnt humör och omväxlande skällde ut motståndare och medspelare. Vad som avsågs var att han på en bra dag var riktigt bra, men att han på en dålig dag var lika dålig som han hade varit bra dagen innan. Vissa påstod att han bara kunde spela en bra match om han lyckades med den första dragningen. Misslyckades den så kunde man lika gärna byta ut honom direkt.

När jag själv spelar tennis (på en ytterst blygsam hobbynivå) så hamnar jag som de flesta andra i svackor där ingenting stämmer. Istället för att, som många andra, spela försiktigt gör jag tvärtom och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll om jag missar den nästa 5 bollarna - jag skall försöka döda dem direkt oavsett om jag har läge eller inte.

Just känslan av att jag i förväg har diskonterat missarna i kombination med att några bollar förr eller senare går in medför ganska ofta att jag hittar tillbaks till ett väg-vinnande spel. På något sätt känns det lättare att prestera när det inte är lika mycket blodigt allvar.

I samband med att min första dotter föddes hade jag en position på ett IT-företag där jag ansvarade för stora försäljningsprojekt. Summorna var enormt stora och arbetet med dessa projekt kantades av många politiska dispyter och en hel del nervositet från olika chefer inom bolaget. Många styrgruppsmöten urartade fullständigt med påhopp och utskällningar på löpande band - men på något sätt lyckades jag för det mesta sy ihop affärerna.

Långt senare fick jag av vår dåvarande VD höra att han under dessa styrgruppsmöten helt fascinerades av hur jag kunde hålla min kyla och fokus under dessa möten. Anledningen - som jag inte avslöjade för honom - var att jag nyligen hade blivit pappa. Inget av det som hände i ett styrelserum i Stockholm betydde egentligen någonting - hemma låg ett litet barn som tyckte jag var bland det viktigaste i världen oavsett om jag hade lyckats dra mitt projekt genom en Pink Review eller inte.

Jag tog det helt enkelt inte på så stort allvar. Jag kunde gå in i dessa möten och se dem för det de var (ett politiskt spel som hade svag om någon koppling till min prestation) och inte ett massivt ifrågasättande av mitt arbete.

Många föräldrar brottas med stressen att få barnen påklädda, in i bilen och iväg till dagis i tid för att själva hinna till sina jobb. Jag blir oftast vittne till kopiöst stressade föräldrar som bråkar och brottas med sina barn i varma, trånga hallar på dagis.

Nu när jag själv är pappaledig har jag ju all tid i världen, och njuter av så enkla saker som att lämna och hämta på dagis. Lustigt nog, så har jag på sistone märkt att det i regel går mycket fortare för min lilla familj att lämnas eller hämtas än andra familjer, vars föräldrar är på plats när jag kommer och kvar när jag går.

Vad är då gemensamt för dessa olika exempel? En känsla av att det är lättare att prestera utan att det finns explicita krav? Förvisso - men jag tror nog att jag presterar under press. Det som dock gör att jag, och de omkring mig, maximerar min och sin prestation är att det är roligt.

Joga bonita betyder spela vackert på portugisiska. Brasilien, som älskas av en halv fotbolls värld för sitt trollbindande spel, värdesätter hur resultatet blir till lika mycket som vad resultatet blir. Trots det har de vunnit flest VM-titlar.

Joga bonita!

Uppehåll

Jag testar nu att blogga via min iPhone - ligger i sängen med en magsjuk D. brevid mig. Det är en aning frustrerande att handskas med ett sjukt barn som inte kan kommunicera, jag vill inget hellre än förklara att det inte är farligt att spy samt varför hon inte får halsa en liter nyponsoppa eller äta lasagne. Å andra sidan borde jag som verksamhetskonsult ha viss vana av att jobba med ömkliga individer utan sjukdomsinsikt...

Jag undrar lite över anledningen till att normaltillståndet för svenskt väder är "uppehåll". Vad är det uppehåll ifrån - regn eller sol? Och borde det inte finnas ett begrepp som beskriver vad tillståndet är istället för att hänvisa till vad det inte är? Ord är viktiga kulturbärare och jag antar att vi i Sverige skall vara tacksamma för varje sekund det inte regnar.

Vad skall vi vara tacksamma för på våra arbetsplatser? Varje sekund det inte är uppehåll i arbetet?

Jag undrar över vilka ord och begrepp som är typiskt svenska och som beskriver hur vi förhåller oss till våra arbetsplatser. Kommentera eller maila era förslag.

Incitament

Enligt ett rykte hade en fotbollsspelare i ett allsvenskt lag för några år sedan en kraftig bonus för varje mål han gjorde. Mot slutet av säsongen låg detta lag ganska risigt till och behövde i den sista omgången vinna för att klara sig kvar i allsvenskan. Laget låg under mot slutet av matchen men kom i flera farliga kontringar där nämnde spelare hade kunnat passa till en eller flera fristående spelare. Istället sköt han varje gång - ena gången från ca 40 meter. Minns inte om laget förlorade eller spelade oavgjort, men de åkte i alla fall ur allsvenskan.

Det vore väl ingen större underdrift att påstå att den incitamentsmodell som skapats för honom resulterade i att suboptimera lagets prestation som helhet. Många företag brottas med detta problem. En säljare som har en bonus som baseras på försäljningsomsättning kanske säljer in projekt som har dålig marginal, eller som blir besvärliga att leverera. En VD som mäts på marginal kanske väljer att göra nedskärningar för att kompensera en lägre omsättning. En avdelningschef kanske tvingas fatta beslut som missgynnar en annan avdelning bara för maximera de parameter han eller hon mäts efter.

Nu kanske många av er påstår att ni själva, och många med er, inte jobbar bättre eller hårdare som följd av monetära incitament. Och jag är beredd att hålla med - för egen del är inte pengar än särskild stor drivkraft - snarare en hygienfaktor.

Däremot tror jag att monetära incitament är mycket viktiga styrverktyg. De visar på enklaste och tydligaste sätt vad vi som medarbetare eller chefer förväntas åstadkomma samt hur detta värderas av bolagets ledning samt ägarna.

Det jag nu undrar över är vilka incitament som finns för individerna i en familj att agera enligt ett antigen explicit formulerat eller bara löst antaget mål för familjen som helhet. Eller kanske är frågan irrelevant - det behövs helt enkelt inga incitament? Är det så att vi av respekt för varandra klarar av att tillsammans agera i symbios för att hjälpa varandra uppfylla våra egna mål samt familjens gemensamma mål? (Eller är det så att vi inte har några mål? Eller har vi kanske var och en oformulerade mål som vi inte aktiv försöker nå men ändå känner ångest över att misslyckas med? Frågan har jag berört tidigare.)

Hur skapar man incitament som för småbarn tydligt visar hur vi gärna vill att de skall agera för att samvaron i familjen skall fungera? Hur visar vi hur mycket vi värdesätter detta agerande? Hur säkerställer vi att vi är konsekventa när vi belönar med dessa incitament? Hur vet vi vilka incitament som egentligen kommunicerar rätt saker för ett barn - eller en vuxen för den sakens skull?

Jag är inte ute efter att koppla barnens fickpengar till kvaliteten av deras städinsatser. Ej heller att mamma eller pappas golfrundor skall kopplas till genomförda hushållssysslor. Jag menar bara att det kan vara värt att ställa sig frågan: hur kommunicerar vi ett önskvärt beteende och hur visar vi hur vi värderar detta beteende?