Flow

Anders Limpar kallades, även under sina bästa år, för en humörspelare.

(För de av er som inte kan fotboll så var Limpar stor stjärna under början av 90-talet, spelade bl i Arsenal och fick Gulbollen 1991. Han var väldigt teknisk, och därmed "o-svensk" i sin spelstil).

Att han kallades för humörspelare betyder inte att han hade ojämnt humör och omväxlande skällde ut motståndare och medspelare. Vad som avsågs var att han på en bra dag var riktigt bra, men att han på en dålig dag var lika dålig som han hade varit bra dagen innan. Vissa påstod att han bara kunde spela en bra match om han lyckades med den första dragningen. Misslyckades den så kunde man lika gärna byta ut honom direkt.

När jag själv spelar tennis (på en ytterst blygsam hobbynivå) så hamnar jag som de flesta andra i svackor där ingenting stämmer. Istället för att, som många andra, spela försiktigt gör jag tvärtom och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll om jag missar den nästa 5 bollarna - jag skall försöka döda dem direkt oavsett om jag har läge eller inte.

Just känslan av att jag i förväg har diskonterat missarna i kombination med att några bollar förr eller senare går in medför ganska ofta att jag hittar tillbaks till ett väg-vinnande spel. På något sätt känns det lättare att prestera när det inte är lika mycket blodigt allvar.

I samband med att min första dotter föddes hade jag en position på ett IT-företag där jag ansvarade för stora försäljningsprojekt. Summorna var enormt stora och arbetet med dessa projekt kantades av många politiska dispyter och en hel del nervositet från olika chefer inom bolaget. Många styrgruppsmöten urartade fullständigt med påhopp och utskällningar på löpande band - men på något sätt lyckades jag för det mesta sy ihop affärerna.

Långt senare fick jag av vår dåvarande VD höra att han under dessa styrgruppsmöten helt fascinerades av hur jag kunde hålla min kyla och fokus under dessa möten. Anledningen - som jag inte avslöjade för honom - var att jag nyligen hade blivit pappa. Inget av det som hände i ett styrelserum i Stockholm betydde egentligen någonting - hemma låg ett litet barn som tyckte jag var bland det viktigaste i världen oavsett om jag hade lyckats dra mitt projekt genom en Pink Review eller inte.

Jag tog det helt enkelt inte på så stort allvar. Jag kunde gå in i dessa möten och se dem för det de var (ett politiskt spel som hade svag om någon koppling till min prestation) och inte ett massivt ifrågasättande av mitt arbete.

Många föräldrar brottas med stressen att få barnen påklädda, in i bilen och iväg till dagis i tid för att själva hinna till sina jobb. Jag blir oftast vittne till kopiöst stressade föräldrar som bråkar och brottas med sina barn i varma, trånga hallar på dagis.

Nu när jag själv är pappaledig har jag ju all tid i världen, och njuter av så enkla saker som att lämna och hämta på dagis. Lustigt nog, så har jag på sistone märkt att det i regel går mycket fortare för min lilla familj att lämnas eller hämtas än andra familjer, vars föräldrar är på plats när jag kommer och kvar när jag går.

Vad är då gemensamt för dessa olika exempel? En känsla av att det är lättare att prestera utan att det finns explicita krav? Förvisso - men jag tror nog att jag presterar under press. Det som dock gör att jag, och de omkring mig, maximerar min och sin prestation är att det är roligt.

Joga bonita betyder spela vackert på portugisiska. Brasilien, som älskas av en halv fotbolls värld för sitt trollbindande spel, värdesätter hur resultatet blir till lika mycket som vad resultatet blir. Trots det har de vunnit flest VM-titlar.

Joga bonita!