Varumärket Pappa

Enligt en nyligen publicerad rapport har varumärket "Sverige" tagit klivet upp på världens topp-tio-lista. Enligt rankningen (som finns här) ligger Sverige på topplats när det gäller livskvalitet och miljövård. Märkligt - sist jag tittade ut genom fönstret var det 8 grader varmt och hällregn. Motorcykeln är avställd och yllevantar är att rekommendera för löprundan. Jag kan inte promenera till en butik runt hörnet och köpa goda ostar, härlig lufttorkad skinka från en lokal producent och varför inte en trevlig flaska vin.

Äh - det har väl inget med livskvalitet att göra i alla fall....

Skämt åsido så är det just det som gör varumärken så komplexa - vi som individer tolkar det vi ser helt olika och värderar dessutom vad vi ser olika.

Möbelföretaget IKEA jobbar mycket medvetet med att internt skapa en kultur som gynnar företagets långsiktiga utveckling samtidigt som den hjälper medarbetarna att agera på ett sådant sätt att deras agerande förstärker varumärkets egenskaper - dvs hur allmänheten uppfattar företaget. Samtidigt är varumärket så starkt att det delvis hjälper företaget attrahera medarbetare som från början delar IKEA:s värderingar, och delvis sätter ett yttre tryck på medarbetarna att bete sig så som de förväntas internt.

Detta är inte unikt - även om IKEA kanske tillhör världens främsta på just detta område - men jag kom här om dagen att tänka på hur vi som individer kan, medvetet eller omedvetet, anta egenskaper eller beteendemönster för att leva upp till hur vi tror att folk förväntar sig att vi skall bete oss utifrån vår ålder, social ställning, yrke osv. Exempelvis hur vi i en familj kan komma att ändra hur vi beter oss beroende på vad vi kallas av vår omgivning, och därmed hur vi förväntas bete oss - Pappa är inte samma sak som Bengt, eller bror, eller sambo.

En utmaning jag själv har reflekterat över är hur jag förblir den jag var innan samtidigt som jag tar mig an min nya roll som "Pappa". Som Pappa och Mamma förväntas vi bete oss helt annorlunda än som "Yuppies" - det finns naturligtvis inget märkligt med att livet får nya prioriteringar när vi får ansvar för ett litet barn. Men, trots att vi blir föräldrar fortsätter vi samtidigt att vara individer med behov av egen tid, vänskap, socialt umgänge - till och med sex! En tendens jag märker själv och bland människor nära mig är att vi tenderar att glömma bort den sidan av ekvationen. Vi är bara pappor och mammor, inte vuxna individer.

Under en föräldrarträff på min äldsta dotters dagis presenterade sig flera föräldrar inte med sina namn, utan med "Hej, Lisas pappa!" eller "Du är B:s pappa, eller hur? Jag är Johans mamma." De har avskaffat sitt eget varumärke till förmån för en så kallad brand extension på sina barn. Det är inget ovanligt PR-knep att försöka åka snålskjuts på ett varumärke som har egenskaper man gärna vill förknippas med - men vill föräldrar verkligen förknippas med sina barn och inget annat? Har de redan gett upp sina egna liv för att satsa på att förverkliga sina barns liv istället?

Jag blev nyligen vittne till hur en privatperson kom att associeras med ett varumärke han inte ville associeras med genom ett litet practical joke. Tidningarna i södra sverige samt resten av världen uppmärksammade skämtet men alla läste inte artikeln utan nöjde sig med att ta in rubrikerna. Konsekvensen blev några märkliga dialoger för huvudpersonen som fick förklara sig för uppretade småbarnspappor på ett öppet dagis. Kanske lättare, trots allt, att bara vara B:s pappa.