Pojkars mångfald

The Beatles är ett av får tids största kulturella förekomster. Under 10 år revolutionerade de den populära musiken och fick den erkänd som en kulturell uttrycksform.

4 grabbar från Liverpool - inte mycket mångfald där.

Eller?

Ringo var betydligt äldre. John kom från arbetarklass medan jag har för mig att Paul var medelklass.

Dessutom hade John och Paul två helt olika sätt att skriva och arrangera låtar på, något som drev fram mycket av innovationskraften i deras skapande, skulle jag tro.

Dessutom är det lite konstigt att en av de låtar som oftast läggs fram som den bästa Beatles-låten - "While my guitar gently wheeps" - varken skrevs av John eller Paul. Dessutom spelade varken John, Paul eller George lead guitar.

George, antagligen oerhört inspirerad av, och utmanad av, John och Pauls framgångar, komponerade låten och bjöd efter några misslyckade inspelningsförsök in sin vän Eric Clapton för att spela gitarr.

Så, även mot slutet av gruppens karriär kunde de skapa magi genom att ta in lite nya influenser.

Mångfald bland pojkar...

Prestation

Ställde för några dagar sedan frågan om prestation kan påverkas av mångfald.

Nu kanske ni väntar er en lång och utdragen redogörelse för varför jag tror det ena eller andra om vad som gör team som präglas av mångfald så himla bra.

Behövs dock inte. 1993 publicerade Watson, Kumar & Michaelsen en artikel i Academy of Management Journal där de redovisade för forskning som visade att homogena team kommer igång snabbt, men att hetrogena team trots längre startsträcka presterar högre på sikt.

Kanske inget konstigt då, att vita medelålders män omger sig med andra vita medelålders män. Enkelt att prata om gårdagens match, älgjakt och grabbens hockeyträning. Vem bryr sig om de långsiktiga effekterna?

För några år sedan slog Volvo stort på trumman när de lät en grupp kvinnor designa en bil. Otroligt bra!

Eller så kanske de bara borde säkra upp fler kvinnor bland produktutvecklare, ledare och i styrelsen.

Det skulle kanske bli en aning jobbigare stämning. Men bättre bilar....

Rabatt på bilar

Enligt en Harvard-studie får svarta kvinnor i USA betala mer för en bil än vita män.

Lite otäckt att försäljarna (vita män) känner så mycket större gemenskap med andra vita män att de slänger bilar efter dem.

Rätt otäckt att de känner sådan främlingskap mot svarta kvinnor.

Lite korkat att försäljarna ger den köpargrupp som har störst betalningsförmåga (vita män) mest rabbatt.

Hade de gjort omvänt att det blivit fler och bättre affärer...

Viktig erfarenhet

Jag satt för några dagar sedan och pratade med HR-direktörn på en stor svensk koncern. Hon påpekade att det förr var så, att kvinnor pga mammaledighet kunde få svårigheter att ta sig tillbaks in på arbetsmarknaden - det hade varit borta för länge, missat hela utvecklingen och saknade relevant erfarenhet.

Nu när män i större utsträckning är lediga längre perioder så bedöms detta som en nyttig erfarenhet, som snarare stärker deras position på arbetsmarknaden.

Med andra ord: kvinnor lär sig inget vettigt på att vara hemma, men män lär sig massor.

Det är humor, det.

Fortsätt fundera på frågan jag ställde nedan. Senast fredag återkommer jag med facit.

Mångfald eller enfald?

Välkommen till min nya blogg! Eller version 2.0, i alla fall.

Från och med nu skall det handla om mångfald!

Mångfald ur företagsperspektiv, ur ett samhällsperspektiv samt utifrån hur det manifesterar sig i min lilla familj.

Och vilken rätt har jag, undrar ni, att uttala mig i dessa frågor? Jag som är en 38-årig vit medelklass snubbe?

Ja, säg det.

Låt oss skita i det och fokusera på er lite. Vad har ni för fördomar? Hur förhåller ni er till mångfald? Agerar ni utifrån en ambition att vara politiskt korrekta, eller finns det andra skäl?

Tror ni, till exempel, att det finns anledning att tro att en organisation som präglas av mångfald presterar bättre eller sämre än en som är homogen?

Jag avslöjar facit när minst 10 personer har kommenterat inlägget med en gissning.

Kläder

En gammal vän jobbar på ett stort finans- och försäkringsbolag precis runt hörnet från Wall Street. Han är analytiker och bevakar olika länder som han skriver rapporter om - dessa rapporter utgör sedan en del av underlaget vid mer eller mindre begåvade investeringsbeslut.

Han är ingen storfräsare, i alla fall jämfört med de som jobbar några våningar högre upp i skyskrapan.

Trots det är det helt uteslutet att han går till jobbet i något annat än svart kostym, vit skjorta och slips (gärna röd ). Förutom fredagar förstås. Då är det "Casual Friday" - och han kan lämna slipsen hemma.

Vilka revolutionärer.

B. (4,5 år) väljer sedan något år tillbaka sina egna kläder. Ganska ofta blir kombinationerna lite tokiga - men hon tycker det är roligt och intresserar sig ganska mycket för både sina egna kläder och lillasyster D.'s.

Jag är inte helt säker på att alla människor har ett behov av att uttrycka sin personlighet genom sina kläder. Jag är däremot ganska säker på att införandet av strikta klädkoder och uniformer bidrar till att beröva individen sin identitet.

Oavsett vilket, så undrar jag vad poängen är. Hur påverkas min väns prestation av att han är klädd som en börshaj dag efter dag efter dag?

Och varför är ytan så viktig? Vi får ju veta att det är viktigt och närmast livsavgörande med en ordentlig utbildning följt av lagom utmanande arbete för att säkra en god utveckling och en givande karriär.

Men det kanske räcker med en fin kostym och förmågan att knyta en Windsor-knut?

Och varför behöver inte kvinnorna klä sig enligt samma strikta norm? För att de inte tas på allvar? Eller har deras sena intåg i yrkeslivet en av få fördelar i det faktum att deras klädsel inte har renodlats för att dölja vilka de egentligen är?

Ja, jag klär mig oftast i kostym på jobbet. Men jag är rätt tuff - har oftast färgglada underkläder.

Dessutom tycker B. att jag är finare nu än när jag gick i slitna Nudies när jag var pappaledig. Klart att man ställer upp när någon vill att jag skall klä upp mig....

Språk

De få gånger som som B. (4,5 år) och D. (1 år) bråkar brukar jag försöka coacha B. genom att uppmana henne att tala till D. på ett sådant sätt att hon förstår.

Resultatet blir följande: "D! Googo gagga, dibbi dutu!"

Första gången jag hörde detta kunde jag knappt hålla mig för skratt - men sen slog det mig att jag oftast gör precis samma sak. Trots att jag är uppvuxen i en engelsk-språkig miljö och fortfarande har engelska som huvudspråk i arbetet så använder jag genast någon form av Pidgeon-English så fort jag talar med någon som har begränsade kunskaper i engelska.

Ofta märker jag att tekniker anpassar sitt språk när de talar till vanliga dödliga. Istället för att förklara vad som skall göras och varför så förenklar de till en nästan abstrakt nivå där deras instruktioner bara förhåller sig till hur saker ser ut (t ex tryck in den blårandiga sladden i den gröna porten). Funkar fint på kort sikt - men nästa gång Faster Edith skall koppla in en hårddisk har sladdarna och portarna kanske bytt färg...

På många arbetsplatser begränsas kommunikationen till just sådana förenklade, nästan abstrakta nivåer. (Om det sker någon kommunikation av betydelse alls, vill säga.) Generaliseringar, platityder och modeord - det är oftast vad som präglar ledningars kommunikation neråt i organisationen.

Hur många av er har fått tillfälle till en genuin dialog med era chefer om vart ni är på väg och varför? Hur många känner att ni blir talade till på samma vis som det talas i styrelserummet?

Kanske är det så att vi inte vill bli tilltalade på det sättet? Det kanske är skönare att blir tilltalade som barn? Då slipper vi ju vara vuxna. Och då slipper vi ta ansvar.