Tack för att ni tittar!

Tack för att ni tittar - så låter det oftast i slutet av TV-programmen. Ungefär som om vi tittar för att de välbetalda TV-kändisarna inte skall behöva känna sig ledsna.

När jag gör saker åt mina barn lägger jag ofta själv till ett "TACK så mycket Pappa! Varsågod." lite snabbt vilket i regel leder till att B. (4 år) snabbt säger tack.

Hon har faktiskt blivit ganska duktig på att säga tack - om hon förstår innebörden tvekar jag dock på. Jag ser faktiskt som ett av mina största utmaningar som förälder att hjälpa mina barn successivt komma till insikt om hur man ödmjukt förhåller sig till sin omvärld och verkligen värderar det andra människor gör åt dem.

Det är egentligen ganska självklart att visa tacksamhet - men jag funderar ganska oftast över att vi i sverige så sällan visar stolthet över det vi gör. Hur vanligt är det att man hör ett "ja, jag är hemskt nöjd själv" som svar på "Vilken bra presentation du gjorde!". Betydligt vanligare med "Äsch, så säger du bara" eller "Nja, jag missade ju grovt precis i början...".

Varför skall jag lära mina barn att säga tack om de som gör saker åt dem inte själva tycker att de gör ett bra jobb? Jag kanske skall lära dem att vara stolta över det de gör istället, för då kanske de utgår ifrån att andra också är stolta och då faller det sig ganska naturligt att säga tack. Och mena det, dessutom.

Kan ni tänka er en helt ny generation som är stolta över sitt yrke och sina prestationer? Och som menar vad de säger när de säger tack. De kanske blir både skickligare i att utföra sitt arbete och ärligare i sin tacksamhet än de som idag gnäller i kvällstidningar och doku-såpor.