Pojkars mångfald

The Beatles är ett av får tids största kulturella förekomster. Under 10 år revolutionerade de den populära musiken och fick den erkänd som en kulturell uttrycksform.

4 grabbar från Liverpool - inte mycket mångfald där.

Eller?

Ringo var betydligt äldre. John kom från arbetarklass medan jag har för mig att Paul var medelklass.

Dessutom hade John och Paul två helt olika sätt att skriva och arrangera låtar på, något som drev fram mycket av innovationskraften i deras skapande, skulle jag tro.

Dessutom är det lite konstigt att en av de låtar som oftast läggs fram som den bästa Beatles-låten - "While my guitar gently wheeps" - varken skrevs av John eller Paul. Dessutom spelade varken John, Paul eller George lead guitar.

George, antagligen oerhört inspirerad av, och utmanad av, John och Pauls framgångar, komponerade låten och bjöd efter några misslyckade inspelningsförsök in sin vän Eric Clapton för att spela gitarr.

Så, även mot slutet av gruppens karriär kunde de skapa magi genom att ta in lite nya influenser.

Mångfald bland pojkar...

Prestation

Ställde för några dagar sedan frågan om prestation kan påverkas av mångfald.

Nu kanske ni väntar er en lång och utdragen redogörelse för varför jag tror det ena eller andra om vad som gör team som präglas av mångfald så himla bra.

Behövs dock inte. 1993 publicerade Watson, Kumar & Michaelsen en artikel i Academy of Management Journal där de redovisade för forskning som visade att homogena team kommer igång snabbt, men att hetrogena team trots längre startsträcka presterar högre på sikt.

Kanske inget konstigt då, att vita medelålders män omger sig med andra vita medelålders män. Enkelt att prata om gårdagens match, älgjakt och grabbens hockeyträning. Vem bryr sig om de långsiktiga effekterna?

För några år sedan slog Volvo stort på trumman när de lät en grupp kvinnor designa en bil. Otroligt bra!

Eller så kanske de bara borde säkra upp fler kvinnor bland produktutvecklare, ledare och i styrelsen.

Det skulle kanske bli en aning jobbigare stämning. Men bättre bilar....

Rabatt på bilar

Enligt en Harvard-studie får svarta kvinnor i USA betala mer för en bil än vita män.

Lite otäckt att försäljarna (vita män) känner så mycket större gemenskap med andra vita män att de slänger bilar efter dem.

Rätt otäckt att de känner sådan främlingskap mot svarta kvinnor.

Lite korkat att försäljarna ger den köpargrupp som har störst betalningsförmåga (vita män) mest rabbatt.

Hade de gjort omvänt att det blivit fler och bättre affärer...

Viktig erfarenhet

Jag satt för några dagar sedan och pratade med HR-direktörn på en stor svensk koncern. Hon påpekade att det förr var så, att kvinnor pga mammaledighet kunde få svårigheter att ta sig tillbaks in på arbetsmarknaden - det hade varit borta för länge, missat hela utvecklingen och saknade relevant erfarenhet.

Nu när män i större utsträckning är lediga längre perioder så bedöms detta som en nyttig erfarenhet, som snarare stärker deras position på arbetsmarknaden.

Med andra ord: kvinnor lär sig inget vettigt på att vara hemma, men män lär sig massor.

Det är humor, det.

Fortsätt fundera på frågan jag ställde nedan. Senast fredag återkommer jag med facit.

Mångfald eller enfald?

Välkommen till min nya blogg! Eller version 2.0, i alla fall.

Från och med nu skall det handla om mångfald!

Mångfald ur företagsperspektiv, ur ett samhällsperspektiv samt utifrån hur det manifesterar sig i min lilla familj.

Och vilken rätt har jag, undrar ni, att uttala mig i dessa frågor? Jag som är en 38-årig vit medelklass snubbe?

Ja, säg det.

Låt oss skita i det och fokusera på er lite. Vad har ni för fördomar? Hur förhåller ni er till mångfald? Agerar ni utifrån en ambition att vara politiskt korrekta, eller finns det andra skäl?

Tror ni, till exempel, att det finns anledning att tro att en organisation som präglas av mångfald presterar bättre eller sämre än en som är homogen?

Jag avslöjar facit när minst 10 personer har kommenterat inlägget med en gissning.

Kläder

En gammal vän jobbar på ett stort finans- och försäkringsbolag precis runt hörnet från Wall Street. Han är analytiker och bevakar olika länder som han skriver rapporter om - dessa rapporter utgör sedan en del av underlaget vid mer eller mindre begåvade investeringsbeslut.

Han är ingen storfräsare, i alla fall jämfört med de som jobbar några våningar högre upp i skyskrapan.

Trots det är det helt uteslutet att han går till jobbet i något annat än svart kostym, vit skjorta och slips (gärna röd ). Förutom fredagar förstås. Då är det "Casual Friday" - och han kan lämna slipsen hemma.

Vilka revolutionärer.

B. (4,5 år) väljer sedan något år tillbaka sina egna kläder. Ganska ofta blir kombinationerna lite tokiga - men hon tycker det är roligt och intresserar sig ganska mycket för både sina egna kläder och lillasyster D.'s.

Jag är inte helt säker på att alla människor har ett behov av att uttrycka sin personlighet genom sina kläder. Jag är däremot ganska säker på att införandet av strikta klädkoder och uniformer bidrar till att beröva individen sin identitet.

Oavsett vilket, så undrar jag vad poängen är. Hur påverkas min väns prestation av att han är klädd som en börshaj dag efter dag efter dag?

Och varför är ytan så viktig? Vi får ju veta att det är viktigt och närmast livsavgörande med en ordentlig utbildning följt av lagom utmanande arbete för att säkra en god utveckling och en givande karriär.

Men det kanske räcker med en fin kostym och förmågan att knyta en Windsor-knut?

Och varför behöver inte kvinnorna klä sig enligt samma strikta norm? För att de inte tas på allvar? Eller har deras sena intåg i yrkeslivet en av få fördelar i det faktum att deras klädsel inte har renodlats för att dölja vilka de egentligen är?

Ja, jag klär mig oftast i kostym på jobbet. Men jag är rätt tuff - har oftast färgglada underkläder.

Dessutom tycker B. att jag är finare nu än när jag gick i slitna Nudies när jag var pappaledig. Klart att man ställer upp när någon vill att jag skall klä upp mig....

Språk

De få gånger som som B. (4,5 år) och D. (1 år) bråkar brukar jag försöka coacha B. genom att uppmana henne att tala till D. på ett sådant sätt att hon förstår.

Resultatet blir följande: "D! Googo gagga, dibbi dutu!"

Första gången jag hörde detta kunde jag knappt hålla mig för skratt - men sen slog det mig att jag oftast gör precis samma sak. Trots att jag är uppvuxen i en engelsk-språkig miljö och fortfarande har engelska som huvudspråk i arbetet så använder jag genast någon form av Pidgeon-English så fort jag talar med någon som har begränsade kunskaper i engelska.

Ofta märker jag att tekniker anpassar sitt språk när de talar till vanliga dödliga. Istället för att förklara vad som skall göras och varför så förenklar de till en nästan abstrakt nivå där deras instruktioner bara förhåller sig till hur saker ser ut (t ex tryck in den blårandiga sladden i den gröna porten). Funkar fint på kort sikt - men nästa gång Faster Edith skall koppla in en hårddisk har sladdarna och portarna kanske bytt färg...

På många arbetsplatser begränsas kommunikationen till just sådana förenklade, nästan abstrakta nivåer. (Om det sker någon kommunikation av betydelse alls, vill säga.) Generaliseringar, platityder och modeord - det är oftast vad som präglar ledningars kommunikation neråt i organisationen.

Hur många av er har fått tillfälle till en genuin dialog med era chefer om vart ni är på väg och varför? Hur många känner att ni blir talade till på samma vis som det talas i styrelserummet?

Kanske är det så att vi inte vill bli tilltalade på det sättet? Det kanske är skönare att blir tilltalade som barn? Då slipper vi ju vara vuxna. Och då slipper vi ta ansvar.

Självförtroende

Det syns enormt tydligt på D. (1 år) när hon är nöjd med något hon har lyckats åstadkomma eller med något hon har lyckats kommunicera till mig eller sin mamma. Framförallt glädjen är påtaglig - men även hur hon i anslutning till detta gör saker på att annat sätt - med mer iver - och även andra saker än tidigare.

Hon står under en kort tid på en ny platform - och som ettåring finns det ju mycket att vinna på varje nytt steg i utvecklingen. Utvecklingspotentialen är i det närmaste oändlig och D. kan med även små steg åstadkomma stora förändringar i sin förmåga att interagera med och påverka sin omvärld.

Tyckte mig lägga märke till hur en kollega som varit central i att säkra ett stort uppdrag på jobbet visade prov lite större självförtroende. Inte för att personen i fråga normalt saknar självförtroende - men hållningen var trots allt något rakare, steget något mera bestämd och skenet i ögonen en aning starkare.

Och vad blir då effekten av detta? Hur nyttjar organisationen detta potential för individens och organisationens bästa?

Inte alls.

Jag vill inte påstå att jag har några idéer om hur det skulle kunna ske - jag bara reflekterar över att organisationer, som är uppbyggda av människor, inte är utformade för att skörda resultatet av människans ibland nyckfulla och i var fall oförutsägbara skiftningar i energinivå och prestationsförmåga.

Tack för att ni tittar!

Tack för att ni tittar - så låter det oftast i slutet av TV-programmen. Ungefär som om vi tittar för att de välbetalda TV-kändisarna inte skall behöva känna sig ledsna.

När jag gör saker åt mina barn lägger jag ofta själv till ett "TACK så mycket Pappa! Varsågod." lite snabbt vilket i regel leder till att B. (4 år) snabbt säger tack.

Hon har faktiskt blivit ganska duktig på att säga tack - om hon förstår innebörden tvekar jag dock på. Jag ser faktiskt som ett av mina största utmaningar som förälder att hjälpa mina barn successivt komma till insikt om hur man ödmjukt förhåller sig till sin omvärld och verkligen värderar det andra människor gör åt dem.

Det är egentligen ganska självklart att visa tacksamhet - men jag funderar ganska oftast över att vi i sverige så sällan visar stolthet över det vi gör. Hur vanligt är det att man hör ett "ja, jag är hemskt nöjd själv" som svar på "Vilken bra presentation du gjorde!". Betydligt vanligare med "Äsch, så säger du bara" eller "Nja, jag missade ju grovt precis i början...".

Varför skall jag lära mina barn att säga tack om de som gör saker åt dem inte själva tycker att de gör ett bra jobb? Jag kanske skall lära dem att vara stolta över det de gör istället, för då kanske de utgår ifrån att andra också är stolta och då faller det sig ganska naturligt att säga tack. Och mena det, dessutom.

Kan ni tänka er en helt ny generation som är stolta över sitt yrke och sina prestationer? Och som menar vad de säger när de säger tack. De kanske blir både skickligare i att utföra sitt arbete och ärligare i sin tacksamhet än de som idag gnäller i kvällstidningar och doku-såpor.

Härmas

4-åriga dottern B. ville beskriva två vägar som löper parallelt idag, och sade att "de härmar varandra".

Klart att de gör - och hennes underbara ordval väcker dessutom en intressant fråga: är det så att vi i våra familjer omedvetet härmar våra arbetsplatser? Eller tvärtom?

På onsdag återgår jag efter 4 månaders föräldrarldighet till mitt arbete. Från början hade jag bara tänkt att blogga under min ledighet - men nu känner jag att jag vill dokumentera mina funderingar när jag med nya ögon tar del av arbetslivet.

Kanske visar det sig att jag härmar ettåriga dottern D. när jag tar klivet in på kontoret på onsdag morgon? Visar prov på stora humörsvängningar, ägnar mig aldrig mer än 3 minuter åt samma sak och lägger mig och sover efter lunch. Kanske inte så olikt mitt vanliga beteende, när jag tänker efter. Förutom att jag inte sover på jobbet. (Behöver jag verkligen lägga till en ironisk smiley? OK då - ;-))

Passade på att läsa igenom mina inlägg från dessa 4 månader. Det finns en hel del som jag kan göra en poäng av att följa upp de närmaste veckorna på jobbet - jag listar några exempel:

- Hur och när uppstår innovation och lärande - och hade jag rätt som i min hemma-miljö funderade över betydelsen av miljön för min lilla dotter?

- Jag har reflekterat över den moderna arbetsplatsen där föräldrarledighet ses på som en positiv erfarenhet - nu återstår att se hur jag tas emot när jag skall hitta min gamla (eller en ny?) roll bland kollegor och kunder.

- Funderat kring mitt eget varumärke - nu får jag följa hur en konsultverksamhet hanterar balansgången mellan att bygga företagets varumärke och hantera seniora konsulter som blir kundernas favoriter.

- Inlett en förenklad ABC-analys (som ännu återstår att slutföra).

- Jämfört med fotbollsspelaren i Flow - hur skapar vi rätt nivå av engagemang som stimulerar till prestation enligt var och ens personliga förutsättningar?

- Slutligen har jag i inlägget Parbildning explicit formulerat en personlig målsättning för hur jag skall beté mig på kontoret. Naturligtvis skall jag följa upp hur det går med den saken.

Min tid som föräldrarledig pappa är över. Nu börjar livet som heltidsarbetande pappa, och med det nya lärdomar.

Eller så gör jag om de gamla lärdomarna igen....

Magkänsla

Jag är i regel stor anhängare av den vetenskapliga ansatsen, den genomtänkta analysen och det logiska resonemanget. Ikväll vill jag dock slå ett slag för magkänslan - "the gut feeling" - intuitionens förmåga att oftast visa rätt väg.

Jag menar dessutom att vi som föräldrar fattar våra bästa beslut när vi låter magen avgöra.

I senaste nummer av "Civilekonomen" (NR 10 2008) finns en artikel som heter "Vägen till ett bättre beslut". Jag citerar den inledande meningen: "BESLUT Struktur, analys och dokumentation är tre viktiga komponenter för att fatta bra beslut. Magkänslan är däremot inte alltid att lita på."

I min värld är den grundande analysen och den belysande diskussionen en förutsättning för min och mina kollegors förmåga att fatta kloka beslut. Jag tror dock inte att kvalitén på besluten huvudsakligen är en funktion av kvalitén på själva analysen. Jag tror däremot att analysen och diskussionen är oerhört viktig för att skapa någon slags klarhet samt kalibrera beslutsfattarens världsbild.

Under denna resa skapas sannolikt en hel del viktiga insikter - vissa handlingsalternativ sorteras bort och andra konsekvensen av andra nyanseras. Jag är dock ganska övertygad om att det slutgiltiga beslutet fattas med magen.

En föreläsare på en managementkonsultutbildning jag gick för några år sedan påstod att han aldrig tackade jag till en affär eller ett uppdrag om sinnesförnimmelserna gav honom en dålig känsla. Naturligtvis gjorde han grundliga analyser - men om känslan i magen var fel så tackade han nej - oavsett vilka resultat business caset indikerade.

Han menade helt enkelt att vår hjärna omedvetet tar in enormt mycket information som vi inte behandlar medvetet. Hur motparten beters sig eller pratar kan avslöja "skumma" avsikter eller lögner - och detta kan vi uppfatta utan att explicit veta om det.

En annan, ganska vetenskaplig, anledning att inte uteslutande grunda sina beslut på den information man har är informationen man inte har. Vi kan ju o-möjligtvis veta vad vi inte vet - därför blir t ex många marknadsundersökningar kring helt nya koncept ganska missvisande. Hur skall människor förhålla sig till saker de inte förstår?

Steve Jobs berättade i en intervju att han aldrig använder sig av konsulter för att genomföra marknadsundersökningar. På Apple gör de helt enkelt de produkter de själva skulle vilja ha. Jobs berättigade dessutom genom att citera Henry Ford som påstod att det inte fanns någon anledning att fråga folk vad de ville ha - om han hade gjort det inför lanseringen av Model-T så hade folk svarat att de ville ha en bättre hästdragen vagn. De miljontals bilar Ford sålde tyder trots allt på motsatsen.

Det påstås att de undersökningar som gjorde inför lansering av Sony Walkman visade på ett totalt ointresse på marknaden. Akio Morita bestämde sig för att strunta i de signaler och lanseringen blev också den en hyfsad succé.

En god vän forskar i ungdomars alkoholvanor. Han har bland annat visat ett starkt samband mellan åldern på en ungdom vid sin första kontakt med alkohol samt framtida alkoholrelaterade problem. Desto tidigare man börjar dricka, desto större sannolikhet att det uppstår problem längre fram i livet.

Jag är dock helt övertygad om, att jag den dag mina döttrar kommer in i tonåren, kommer att lära dem att dricka vin hemma till mat - om jag bedömer att de kan hantera det. Enligt statistiken gör jag fel. Men om jag bedömer att mina små flickor kan hantera ett glas vin till maten en söndagskväll så låter jag hellre det bli deras första kontakt med alkohol än en vidrig grogg på en parkeringsplats något år senare.

Så känns det i min mage nu, i alla fall.

Parbildning

"Jag tänker inte vara med om att du och T. sitter på balkongen och pratar skogsfastigheter, motorcyklar och fotboll hela kvällen!"

När min sambo och jag umgås med andra par hamnar vi ganska ofta i den situationen att jag sitter och pratar med den andre killen och hon med den andre tjejen - inte hela tiden kanske men ganska mycket av tiden.

Pratade med en kompis här om dagen som hade en ganska bra förklaring till att det blir så här. När en grupp består av 4 personer så är det svårt att föra ett gemensamt samtal någon längre tid - fyra personer är helt enkelt en för många för att det skall fungera någorlunda smidigt.

Resultatet blir att parbildning uppstår - och om man inte gör en särskild ansträngning så kommer den parbildningen alltid att följa samma mönster.

Samma sak har jag sett på många arbetsplatser. Man kan ju inte vara vän med alla, även om man naturligtivs kan förväntas jobba med alla. Men om man konsekvent väljer att fika med, eller gå ut och röka med, eller dricka öl efter jobbet med de som känns mest naturligt att umgås med så blir dynamiken på arbetsplatsen lidande.

Den informella kommunikationen är central i bildandet av en stark gemenskap - men om denna informella kommunikation endast sker i slutna grupper finns ingen gemenskap.

Nästa år skall jag göra en poäng av att variera mitt umgänge på jobbet. Hoppas bara att mina kolleger inte uppfattar det som ett hot....!

Perspektiv

Hunden P. som levde med vår familj en längre period hade, som de flesta jakthundar, ett välutvecklat luktsinne, grym hörsel och skarpa ögon. Trots det såg hon sällan de harar eller rådjur som jag såg springa från oss när vi gick våra promenader på landet.

Jag tyckte länge att det var ganska märkligt att hon inte uppfattade dessa djur som hon nog gärna hade velat uppmärksamma. Det var först när jag av någon anledning stod på knä brevid henne som jag insåg att hon, oavsett hur skarp syn hon har, inte kunde se genom de buskar, det höga gräset och annat som blockerade hennes synfält. Jag borde kanske ha fattat detta tidigare - men det blev hur som helst mycket tydligt när jag provade på att se världen från hennes perspektiv.

Dottern D. kommer med jämna mellanrum och visar mig små saker hon har hittat på golvet. Oftast har hon dem i munnen - små pärlor som storasyster B. har tappat, eller någon liten skruv som jag (har tappat) borde haft bättre koll på. Ibland känns det lite märkligt att hon hittar dessa saker trots att jag i förväg har försäkrat mig om att golvet är rent och säkert för ett litet barn att vistas på. Jag kanske borde ställa mig på alla fyra och betrakta golvet från D.'s perspektiv. Dels så minskas avståndet, och dels så faller ljuset och skuggorna annorlunda - och man uppfattar andra saker, andra nyanser.

Det är relativt vanligt att företag försöker ge sina anställda en helhetsbild så att de bättre kan förstå hur deras insasts påverkar företaget som helhet - det skapar förutsättningar för alla att bli engagerade och bidrar samtidigt till at ge verksamheten en större mening för individen. Det finns företag som specialiserar sig på att ta fram lösningar, exempelvis Celemi, som kan användas till att ge anställda möjligheten att se företaget och dess omgivningar ovanifrån.

Vad jag dock saknar är möjligheten - för de som redan har perspektivet ovanifrån - att med jämna mellanrum växla perspektivet till det som gäller på marknivå. Kanske skulle det medföra en bättre känsla för verkligheten som den ser ut där? Kanske skulle det resultera i nya insikter, nya idéer eller kanske bara lite nya relationer som kan utveckla såväl individ som företag?

För inte kan det väl vara så enkelt att man bara behöver byta roller ibland?

Flow

Anders Limpar kallades, även under sina bästa år, för en humörspelare.

(För de av er som inte kan fotboll så var Limpar stor stjärna under början av 90-talet, spelade bl i Arsenal och fick Gulbollen 1991. Han var väldigt teknisk, och därmed "o-svensk" i sin spelstil).

Att han kallades för humörspelare betyder inte att han hade ojämnt humör och omväxlande skällde ut motståndare och medspelare. Vad som avsågs var att han på en bra dag var riktigt bra, men att han på en dålig dag var lika dålig som han hade varit bra dagen innan. Vissa påstod att han bara kunde spela en bra match om han lyckades med den första dragningen. Misslyckades den så kunde man lika gärna byta ut honom direkt.

När jag själv spelar tennis (på en ytterst blygsam hobbynivå) så hamnar jag som de flesta andra i svackor där ingenting stämmer. Istället för att, som många andra, spela försiktigt gör jag tvärtom och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll om jag missar den nästa 5 bollarna - jag skall försöka döda dem direkt oavsett om jag har läge eller inte.

Just känslan av att jag i förväg har diskonterat missarna i kombination med att några bollar förr eller senare går in medför ganska ofta att jag hittar tillbaks till ett väg-vinnande spel. På något sätt känns det lättare att prestera när det inte är lika mycket blodigt allvar.

I samband med att min första dotter föddes hade jag en position på ett IT-företag där jag ansvarade för stora försäljningsprojekt. Summorna var enormt stora och arbetet med dessa projekt kantades av många politiska dispyter och en hel del nervositet från olika chefer inom bolaget. Många styrgruppsmöten urartade fullständigt med påhopp och utskällningar på löpande band - men på något sätt lyckades jag för det mesta sy ihop affärerna.

Långt senare fick jag av vår dåvarande VD höra att han under dessa styrgruppsmöten helt fascinerades av hur jag kunde hålla min kyla och fokus under dessa möten. Anledningen - som jag inte avslöjade för honom - var att jag nyligen hade blivit pappa. Inget av det som hände i ett styrelserum i Stockholm betydde egentligen någonting - hemma låg ett litet barn som tyckte jag var bland det viktigaste i världen oavsett om jag hade lyckats dra mitt projekt genom en Pink Review eller inte.

Jag tog det helt enkelt inte på så stort allvar. Jag kunde gå in i dessa möten och se dem för det de var (ett politiskt spel som hade svag om någon koppling till min prestation) och inte ett massivt ifrågasättande av mitt arbete.

Många föräldrar brottas med stressen att få barnen påklädda, in i bilen och iväg till dagis i tid för att själva hinna till sina jobb. Jag blir oftast vittne till kopiöst stressade föräldrar som bråkar och brottas med sina barn i varma, trånga hallar på dagis.

Nu när jag själv är pappaledig har jag ju all tid i världen, och njuter av så enkla saker som att lämna och hämta på dagis. Lustigt nog, så har jag på sistone märkt att det i regel går mycket fortare för min lilla familj att lämnas eller hämtas än andra familjer, vars föräldrar är på plats när jag kommer och kvar när jag går.

Vad är då gemensamt för dessa olika exempel? En känsla av att det är lättare att prestera utan att det finns explicita krav? Förvisso - men jag tror nog att jag presterar under press. Det som dock gör att jag, och de omkring mig, maximerar min och sin prestation är att det är roligt.

Joga bonita betyder spela vackert på portugisiska. Brasilien, som älskas av en halv fotbolls värld för sitt trollbindande spel, värdesätter hur resultatet blir till lika mycket som vad resultatet blir. Trots det har de vunnit flest VM-titlar.

Joga bonita!

Uppehåll

Jag testar nu att blogga via min iPhone - ligger i sängen med en magsjuk D. brevid mig. Det är en aning frustrerande att handskas med ett sjukt barn som inte kan kommunicera, jag vill inget hellre än förklara att det inte är farligt att spy samt varför hon inte får halsa en liter nyponsoppa eller äta lasagne. Å andra sidan borde jag som verksamhetskonsult ha viss vana av att jobba med ömkliga individer utan sjukdomsinsikt...

Jag undrar lite över anledningen till att normaltillståndet för svenskt väder är "uppehåll". Vad är det uppehåll ifrån - regn eller sol? Och borde det inte finnas ett begrepp som beskriver vad tillståndet är istället för att hänvisa till vad det inte är? Ord är viktiga kulturbärare och jag antar att vi i Sverige skall vara tacksamma för varje sekund det inte regnar.

Vad skall vi vara tacksamma för på våra arbetsplatser? Varje sekund det inte är uppehåll i arbetet?

Jag undrar över vilka ord och begrepp som är typiskt svenska och som beskriver hur vi förhåller oss till våra arbetsplatser. Kommentera eller maila era förslag.

Incitament

Enligt ett rykte hade en fotbollsspelare i ett allsvenskt lag för några år sedan en kraftig bonus för varje mål han gjorde. Mot slutet av säsongen låg detta lag ganska risigt till och behövde i den sista omgången vinna för att klara sig kvar i allsvenskan. Laget låg under mot slutet av matchen men kom i flera farliga kontringar där nämnde spelare hade kunnat passa till en eller flera fristående spelare. Istället sköt han varje gång - ena gången från ca 40 meter. Minns inte om laget förlorade eller spelade oavgjort, men de åkte i alla fall ur allsvenskan.

Det vore väl ingen större underdrift att påstå att den incitamentsmodell som skapats för honom resulterade i att suboptimera lagets prestation som helhet. Många företag brottas med detta problem. En säljare som har en bonus som baseras på försäljningsomsättning kanske säljer in projekt som har dålig marginal, eller som blir besvärliga att leverera. En VD som mäts på marginal kanske väljer att göra nedskärningar för att kompensera en lägre omsättning. En avdelningschef kanske tvingas fatta beslut som missgynnar en annan avdelning bara för maximera de parameter han eller hon mäts efter.

Nu kanske många av er påstår att ni själva, och många med er, inte jobbar bättre eller hårdare som följd av monetära incitament. Och jag är beredd att hålla med - för egen del är inte pengar än särskild stor drivkraft - snarare en hygienfaktor.

Däremot tror jag att monetära incitament är mycket viktiga styrverktyg. De visar på enklaste och tydligaste sätt vad vi som medarbetare eller chefer förväntas åstadkomma samt hur detta värderas av bolagets ledning samt ägarna.

Det jag nu undrar över är vilka incitament som finns för individerna i en familj att agera enligt ett antigen explicit formulerat eller bara löst antaget mål för familjen som helhet. Eller kanske är frågan irrelevant - det behövs helt enkelt inga incitament? Är det så att vi av respekt för varandra klarar av att tillsammans agera i symbios för att hjälpa varandra uppfylla våra egna mål samt familjens gemensamma mål? (Eller är det så att vi inte har några mål? Eller har vi kanske var och en oformulerade mål som vi inte aktiv försöker nå men ändå känner ångest över att misslyckas med? Frågan har jag berört tidigare.)

Hur skapar man incitament som för småbarn tydligt visar hur vi gärna vill att de skall agera för att samvaron i familjen skall fungera? Hur visar vi hur mycket vi värdesätter detta agerande? Hur säkerställer vi att vi är konsekventa när vi belönar med dessa incitament? Hur vet vi vilka incitament som egentligen kommunicerar rätt saker för ett barn - eller en vuxen för den sakens skull?

Jag är inte ute efter att koppla barnens fickpengar till kvaliteten av deras städinsatser. Ej heller att mamma eller pappas golfrundor skall kopplas till genomförda hushållssysslor. Jag menar bara att det kan vara värt att ställa sig frågan: hur kommunicerar vi ett önskvärt beteende och hur visar vi hur vi värderar detta beteende?

Blöjbyte för 20 kr om dagen

Jag skulle vilja utreda de ekonomiska förutsättningarna kring min ledighet. För enkelhetens skull kommer jag nedan att göra några uträkningar med utgångspunkt i högsta möjliga föräldrarpenning. Jag tror att maxersättningen från försäkringskassan ligger på ca 26.000:- före skatt, vilket medför en timlön på cirka 156 kr före skatt.*

Det tar ungefär en minut för mig att byta blöja på D. På en dag blir det kanske sex till sju blöjor - sammanlagt inte ens 10 minuter alltså.
Genomsnittlig kostnad (för min tid) per blöjbyte blir ca 2 kronor och 60 öre - eller knappt 20 kronor för alla dagens blöjor vilket ju faktiskt är rätt billigt. Exempelvis kan man jämföra med att åka tunnelbana från Odenplan till Slussen - kostar också 20 kr men tar faktiskt något kortare tid. Förvisso behöver jag varken ett tåg eller en underjordisk tåglinje för att byta blöja på D. - men andra kapitalinvesteringar har faktiskt gjorts för att inhandla blöjor (bil), lagra blöjor (källare) och verkställa själva bytet (golvyta) så jag tycker jämförelsen är vattentät. (I själva verket är jämförelsen verkligen rimlig - jag har inte tagit med kostnaden för själva blöjan då studien endast avser vad samhället betalar mig för min instats.)

Dessa siffror är en liten försmak av en ABC-analys jag förbereder för senare inlägg. De av er som minns era bokstavskombinationer från FEK 1-20 blir antagligen lite svaga om knäna nu, och de av er som tror att abc är ett program på SVT - förbered er på en sensuell resa genom siffrornas förtrollade värld.

On a more serious note - (hur skriver man det på svenska?) så har jag ett förslag till hur man kan ersätta människor som vill vara föräldrarlediga på ett mera rättvist sätt än dagens. Jag föreslår att vi inte ersätter föräldrarna alls. Istället menar jag att staten bör ersätta individens arbetsgivare för förlorade intäkter eller ökade kostnader som direkt går att härleda till individens frånvaro. Under tiden fortsätter arbetsgivaren att betala lön precis som om individen fortfarande vore på jobbet.

Fördelarna är framförallt två. För det första kan båda föräldrar vara lediga utan att behöva ta ställning till familjens inkomstförlust när den med högre lön är ledig. För det andra skapas en situation där arbetsgivaren inte har någon anledning att se ner på anställda som vill vara föräldrarlediga eftersom det blir ett nollsummespel för företaget.

Nackdelen skulle möjligtvis kunna vara att lösningen vore dyr. Väldigt dyr. Skitdyr, faktiskt.

Undrar dock om det inte vore värt det.



* Om man utgår ifrån en vanlig arbetsvecka, vill säga. Det kanske inte är helt rättvisande - för det första måste man ta ut ersättning för 7 dagar i veckan för att få ut maxbeloppet från försäkringskassan (helt logiskt). Dessutom ansvarar jag för mina barn 24/7 - så om vi skall vara noggranna har jag en lön på 36 kronor i timmen. Å andra sidan så ansvarar jag för mina barn efter arbetstid även när jag återgår till mitt riktiga jobb så det kanske är en aning missvisande trots allt, att räkna in all tid.

Varumärket Pappa

Enligt en nyligen publicerad rapport har varumärket "Sverige" tagit klivet upp på världens topp-tio-lista. Enligt rankningen (som finns här) ligger Sverige på topplats när det gäller livskvalitet och miljövård. Märkligt - sist jag tittade ut genom fönstret var det 8 grader varmt och hällregn. Motorcykeln är avställd och yllevantar är att rekommendera för löprundan. Jag kan inte promenera till en butik runt hörnet och köpa goda ostar, härlig lufttorkad skinka från en lokal producent och varför inte en trevlig flaska vin.

Äh - det har väl inget med livskvalitet att göra i alla fall....

Skämt åsido så är det just det som gör varumärken så komplexa - vi som individer tolkar det vi ser helt olika och värderar dessutom vad vi ser olika.

Möbelföretaget IKEA jobbar mycket medvetet med att internt skapa en kultur som gynnar företagets långsiktiga utveckling samtidigt som den hjälper medarbetarna att agera på ett sådant sätt att deras agerande förstärker varumärkets egenskaper - dvs hur allmänheten uppfattar företaget. Samtidigt är varumärket så starkt att det delvis hjälper företaget attrahera medarbetare som från början delar IKEA:s värderingar, och delvis sätter ett yttre tryck på medarbetarna att bete sig så som de förväntas internt.

Detta är inte unikt - även om IKEA kanske tillhör världens främsta på just detta område - men jag kom här om dagen att tänka på hur vi som individer kan, medvetet eller omedvetet, anta egenskaper eller beteendemönster för att leva upp till hur vi tror att folk förväntar sig att vi skall bete oss utifrån vår ålder, social ställning, yrke osv. Exempelvis hur vi i en familj kan komma att ändra hur vi beter oss beroende på vad vi kallas av vår omgivning, och därmed hur vi förväntas bete oss - Pappa är inte samma sak som Bengt, eller bror, eller sambo.

En utmaning jag själv har reflekterat över är hur jag förblir den jag var innan samtidigt som jag tar mig an min nya roll som "Pappa". Som Pappa och Mamma förväntas vi bete oss helt annorlunda än som "Yuppies" - det finns naturligtvis inget märkligt med att livet får nya prioriteringar när vi får ansvar för ett litet barn. Men, trots att vi blir föräldrar fortsätter vi samtidigt att vara individer med behov av egen tid, vänskap, socialt umgänge - till och med sex! En tendens jag märker själv och bland människor nära mig är att vi tenderar att glömma bort den sidan av ekvationen. Vi är bara pappor och mammor, inte vuxna individer.

Under en föräldrarträff på min äldsta dotters dagis presenterade sig flera föräldrar inte med sina namn, utan med "Hej, Lisas pappa!" eller "Du är B:s pappa, eller hur? Jag är Johans mamma." De har avskaffat sitt eget varumärke till förmån för en så kallad brand extension på sina barn. Det är inget ovanligt PR-knep att försöka åka snålskjuts på ett varumärke som har egenskaper man gärna vill förknippas med - men vill föräldrar verkligen förknippas med sina barn och inget annat? Har de redan gett upp sina egna liv för att satsa på att förverkliga sina barns liv istället?

Jag blev nyligen vittne till hur en privatperson kom att associeras med ett varumärke han inte ville associeras med genom ett litet practical joke. Tidningarna i södra sverige samt resten av världen uppmärksammade skämtet men alla läste inte artikeln utan nöjde sig med att ta in rubrikerna. Konsekvensen blev några märkliga dialoger för huvudpersonen som fick förklara sig för uppretade småbarnspappor på ett öppet dagis. Kanske lättare, trots allt, att bara vara B:s pappa.

Lilla familjen

Ni som hänger med här vet att jag utlovade en jämförelse mellan team-modellen som jag skrev om här samt familjelivet. Egentligen skulle jag gärna vilja fokusera på den stora familjen med nästan vuxna barn - men eftersom jag inte har några egna erfarenheter av en sådan familj så får vi nöja oss med att titta lite på den nybildade småbarnsfamiljen i detta inlägg. Om nu Internet mot alla odds skulle visa sig vara mer än en tillfällig fluga så är ni välkomna tillbaks om 15 år för en ny jämförelse. Tills dess får ni hålla till godo med detta:

I "Formality"-fasen observerar medlemmarna varandra och försöker förstå vad som är normen för acceptabelt beteende. För barnet börjar detta i det närmaste omedelbart - vad gör man, hur, hur ofta, med vem osv. Att le, att jollra osv - alla tänkbara uttryck för det sociala spelet mellan familjemedlemmar har barnen i regel ett naturligt intresse för att lära sig, och gör så genom att observera och kopiera.

Det intressanta är dock vad som händer mellan mamman och pappan. I regel har mamman en självklarare roll tack vare amningen och den omedelbara närheten hon har till barnet. Pappen hamnar i periferin och får i bästa fall inta rollen som en stödfunktion. Kan man tänka sig att vissa mönster etableras tidigt genom att framförallt mannen lite som åskådare försöker att anpassa sig till en pågående föreställning där han helst vill störa så lite som möjligt?

I fas 2, "The Power Struggle", utmanar några av medlemmarna varandra för rollen som ledare - och visst är det lätt att jämföra med tre-åringens trotsålder - men jag är mera intresserad av att resonera kring relationen mellan mamman och pappan. Enligt modellen präglas denna fas inte av diskussion eller sökandet efter samsyn, utan snarare av en kraftmätning. Känns det igen? Två trötta, stressade, eventuellt arga vuxna varav en delvis i hormonell obalans som reder ut begreppen mitt i natten...

Fas 3 kallas för "the Camp Bonfire". Precis som hos ett gäng kring lägerelden råder nu fred och harmoni - på ytan. Paret glider in i en lugnare fas där de nästan är glada över att bara få "vara". Egentligen finns kanske känslan hos mamman eller pappan eller båda två att det finns saker att reda ut - men vem orkar? Varför väcka den björn som sover...?

I fas 4, "Production", kommer teamet igång med sitt arbete tack vare att medlemmarna inser potentialen i gruppens arbete. Kanske är det här familjen börjar finna en fungerande uppdelning av sysslor, ansvar och förmågan att driva och leda varandra. Lite som ett samspelt dubbelpar i tennis - individerna agerar snabbt och okomplicerat på varandras initiativ som i en dans. Känner ni igen bilden? Inga sura blickar. Inga sura undertoner. Inga suckar. Inget himlande med ögonen. Bara en massa positiv energi...

Måste nog påstå att jag på fullt allvar undrar om den unga familjen kan nå hit till fas 4 och bli kvar där några längre stunder. Låter mig dock gärna överbevisas.

I fas 5 når teamet nirvana. "The Mature Group" förstår sig själv, känner sina styrkor och svagheter, har en ledare men ingen dominerande sådan, och kan skifta ledarskap beroende på utmaningen vid ett visst tillfälle. Denna familj skulle jag gärna vilja träffa.... Ärligt talat så ser jag inte framför mig att en vanlig småbarnsfamilj med unga föräldrar når hit. Känner ni till några ovanliga familjer som tror sig vara här får ni gärna avslöja deras hemlighet!

Var finns alla idéer?

Utflykten till Lund blev trevlig, trots ett ihällande regn samt ett ganska magert utbud på lunchställen. I alla fall sådana där två pappor med vars sin barnvagn var välkomna. Det måste gå väldigt bra för restaurangnäringen i Lund med tanke på att personalen på ställe efter ställe gjorde sitt yttersta för att vi skulle känna oss lika välkomna som en Isländsk finansman på börsen i valfri världsstad.

Lund påstås vara idéernas stad - och jag föreställer mig också att det tänks mycket bland de ca 40 tusen studenterna. Var skall jag få pengar till hyran? Har min granne en treo att låna mig? Är tentan denna torsdag eller nästa torsdag? Hur dags börjar förfesten?

Trots att Lund är en vacker stad med en ganska tydlig studentprägel slogs jag mest av hur lite den inspirerade till det tänkande som kan leda till riktig innovation. Staden och dess invånare känns helt enkelt för likformad. Bortsett från några frukthandlare på Mårtenstorget var prägeln på studenterna väldigt "svensk". Inte mycket mångfald där inte. Skulle förövrigt inte förvåna mig om herren som inte fick sälja sin ingefära till T. (den liknade mer en gammal svamp) har avlagt någon form av doktorsexamen. Men det skedde i ett annat land så det kan vi ju inte ta på allvar här.

Dessutom är de olika institutionerna utspridda över ett ganska stort geografiskt område. Precis vad som behövs för att säkra spontana möten mellan teknologer, språkvetare och filosofistuderande - not. Visst, på nationerna träffas studenter från olika akademiska riktningar - jag minns själv hur vi minst en gång i veckan löste världens problem över några öl.... Förmodligen var det lika bra att man inte kunde komma ihåg lösningarna eller problemen dagen efter!

Nej, min bild av en kreativ miljö är inte en där det konsumeras överdriva mängder alkohol, eller där likasinnade träffas för att tillsammans studera vad de gamla grekerna tyckte. Jag tror att de stora idéerna finns i det oväntade mötet, eller krocken, mellan olika perspektiv. Perspektiv som har sitt ursprung i olika kulturer, olika intressen, olika behov, olika erfarenheter - olika vad som helst faktiskt.

Och detta borde gälla företagen lika mycket som studenterna. Ärligt talat - vilken miljö är egentligen mest stimulerande - IDEON eller Möllevångstorget i Malmö? Silicon Valley, eller China Town i NYC?

Och vad gör jag för att visa mina barn att världen inte består av vita människor i märkeskläder som oroar sig över när det är dags att investera i nästa platt-tv? Hur visar jag dem att det finns olika människor, med olika ryggsäckar och behov - samt att det är detta som gör världen intressant - som ger världen sin dynamik?

Tacksam för förslag...