Varsel

Här om dagen blev jag plötsligt medveten om hur lätt hänt det vore att genom en olycka orsaka D.s död. Det krävs ju inte mycket av en smäll för att ett så litet barn skall få t ex skallskador med förödande konsekvenser.

Det är alltså helt och hållet mitt ansvar att hålla henne vid liv - en självklarhet av många anledningar. Dels så är jag ingen mördare, och hade jag varit det hade jag eventuellt avstått från att mörda min egen avkomma. Dessutom är det olagligt, och det är inte omöjligt att några av mina vänner hade reagerat negativt. De sociala konsekvenserna hade nog varit ganska störande.

Jag kan alltså vara delaktig i beslutet att skapa liv men det finns ingen möjlighet att ångra beslutet.

I den rådande lågkonjunkturen faller ju varslen som spön i backen - speciellt runt Göteborg har den vikande fordonsmarknaden medfört stor osäkerhet kring framtida volymer. Det finns naturligtvis inget konstigt i att företagen reagerar på samhällsutvecklingen och agerar för att skydda verksamhetens långsiktiga överlevnad. Trots allt gagnas ju ingen av att hela verksamheten går omkull något senare för att kostnadsmassan inte går att bära.

När mediabevakningen kring stora varsel kommer igång har jag lätt för att störa mig på den ensidiga vinklingen. Klart att det är en beklaglig och i vissa fall tragisk händelse när människor förlorar jobben - men det är väl en del av spelet? Om det nu finns anledning att föra ett sådant liv varje gång någon förlorar jobbet, varför gäller då inte motsatsen? Tänk er löpsedeln, nästan varje dag: 4 miljoner svenskar i arbete!!! Festen fortsätter! Kvällsblaskan bevakar festen! Se mittuppslaget, samt sidor 3 till 40.

Nej - företagarna gör bara det minsta man kan förvänta sig när de skapar jobb. Men när de fattar beslut som tar ifrån folk samma jobb - då är de svin....

MEN - jag har fått ett nytt perspektiv nu. Eller, jag vill i alla fall lyfta frågan: är det inte lite som att ge liv? När man startar en verksamhet - når framgång och börjar anställa individer som inte alls är riskbenägna utan bara vill ha ett säkert jobb att gå till - har man inte då ett större ansvar än att bara betala lön så länge räkenskaperna ser bra ut? Är det inte lite som att ge liv - man kan inte bara ta tillbaka det när det inte passar längre...

I många mindre företag är ägarna också grundarna, och många är delaktiga i verksamheten. Jag skulle nog tro att de ser företaget som sitt barn, och många i personalen som varit med länge är nog nästan som familjemedlemmar. Och frågan är: gör man sig verkligen av med sina barn när plånboken börjar bli tunn?