Anders Limpar kallades, även under sina bästa år, för en humörspelare.
(För de av er som inte kan fotboll så var Limpar stor stjärna under början av 90-talet, spelade bl i Arsenal och fick Gulbollen 1991. Han var väldigt teknisk, och därmed "o-svensk" i sin spelstil).
Att han kallades för humörspelare betyder inte att han hade ojämnt humör och omväxlande skällde ut motståndare och medspelare. Vad som avsågs var att han på en bra dag var riktigt bra, men att han på en dålig dag var lika dålig som han hade varit bra dagen innan. Vissa påstod att han bara kunde spela en bra match om han lyckades med den första dragningen. Misslyckades den så kunde man lika gärna byta ut honom direkt.
När jag själv spelar tennis (på en ytterst blygsam hobbynivå) så hamnar jag som de flesta andra i svackor där ingenting stämmer. Istället för att, som många andra, spela försiktigt gör jag tvärtom och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll om jag missar den nästa 5 bollarna - jag skall försöka döda dem direkt oavsett om jag har läge eller inte.
Just känslan av att jag i förväg har diskonterat missarna i kombination med att några bollar förr eller senare går in medför ganska ofta att jag hittar tillbaks till ett väg-vinnande spel. På något sätt känns det lättare att prestera när det inte är lika mycket blodigt allvar.
I samband med att min första dotter föddes hade jag en position på ett IT-företag där jag ansvarade för stora försäljningsprojekt. Summorna var enormt stora och arbetet med dessa projekt kantades av många politiska dispyter och en hel del nervositet från olika chefer inom bolaget. Många styrgruppsmöten urartade fullständigt med påhopp och utskällningar på löpande band - men på något sätt lyckades jag för det mesta sy ihop affärerna.
Långt senare fick jag av vår dåvarande VD höra att han under dessa styrgruppsmöten helt fascinerades av hur jag kunde hålla min kyla och fokus under dessa möten. Anledningen - som jag inte avslöjade för honom - var att jag nyligen hade blivit pappa. Inget av det som hände i ett styrelserum i Stockholm betydde egentligen någonting - hemma låg ett litet barn som tyckte jag var bland det viktigaste i världen oavsett om jag hade lyckats dra mitt projekt genom en Pink Review eller inte.
Jag tog det helt enkelt inte på så stort allvar. Jag kunde gå in i dessa möten och se dem för det de var (ett politiskt spel som hade svag om någon koppling till min prestation) och inte ett massivt ifrågasättande av mitt arbete.
Många föräldrar brottas med stressen att få barnen påklädda, in i bilen och iväg till dagis i tid för att själva hinna till sina jobb. Jag blir oftast vittne till kopiöst stressade föräldrar som bråkar och brottas med sina barn i varma, trånga hallar på dagis.
Nu när jag själv är pappaledig har jag ju all tid i världen, och njuter av så enkla saker som att lämna och hämta på dagis. Lustigt nog, så har jag på sistone märkt att det i regel går mycket fortare för min lilla familj att lämnas eller hämtas än andra familjer, vars föräldrar är på plats när jag kommer och kvar när jag går.
Vad är då gemensamt för dessa olika exempel? En känsla av att det är lättare att prestera utan att det finns explicita krav? Förvisso - men jag tror nog att jag presterar under press. Det som dock gör att jag, och de omkring mig, maximerar min och sin prestation är att det är roligt.
Joga bonita betyder spela vackert på portugisiska. Brasilien, som älskas av en halv fotbolls värld för sitt trollbindande spel, värdesätter hur resultatet blir till lika mycket som vad resultatet blir. Trots det har de vunnit flest VM-titlar.
Joga bonita!
torsdag 27 november 2008
onsdag 26 november 2008
Uppehåll
Jag testar nu att blogga via min iPhone - ligger i sängen med en magsjuk D. brevid mig. Det är en aning frustrerande att handskas med ett sjukt barn som inte kan kommunicera, jag vill inget hellre än förklara att det inte är farligt att spy samt varför hon inte får halsa en liter nyponsoppa eller äta lasagne. Å andra sidan borde jag som verksamhetskonsult ha viss vana av att jobba med ömkliga individer utan sjukdomsinsikt...
Jag undrar lite över anledningen till att normaltillståndet för svenskt väder är "uppehåll". Vad är det uppehåll ifrån - regn eller sol? Och borde det inte finnas ett begrepp som beskriver vad tillståndet är istället för att hänvisa till vad det inte är? Ord är viktiga kulturbärare och jag antar att vi i Sverige skall vara tacksamma för varje sekund det inte regnar.
Vad skall vi vara tacksamma för på våra arbetsplatser? Varje sekund det inte är uppehåll i arbetet?
Jag undrar över vilka ord och begrepp som är typiskt svenska och som beskriver hur vi förhåller oss till våra arbetsplatser. Kommentera eller maila era förslag.
Jag undrar lite över anledningen till att normaltillståndet för svenskt väder är "uppehåll". Vad är det uppehåll ifrån - regn eller sol? Och borde det inte finnas ett begrepp som beskriver vad tillståndet är istället för att hänvisa till vad det inte är? Ord är viktiga kulturbärare och jag antar att vi i Sverige skall vara tacksamma för varje sekund det inte regnar.
Vad skall vi vara tacksamma för på våra arbetsplatser? Varje sekund det inte är uppehåll i arbetet?
Jag undrar över vilka ord och begrepp som är typiskt svenska och som beskriver hur vi förhåller oss till våra arbetsplatser. Kommentera eller maila era förslag.
torsdag 20 november 2008
Incitament
Enligt ett rykte hade en fotbollsspelare i ett allsvenskt lag för några år sedan en kraftig bonus för varje mål han gjorde. Mot slutet av säsongen låg detta lag ganska risigt till och behövde i den sista omgången vinna för att klara sig kvar i allsvenskan. Laget låg under mot slutet av matchen men kom i flera farliga kontringar där nämnde spelare hade kunnat passa till en eller flera fristående spelare. Istället sköt han varje gång - ena gången från ca 40 meter. Minns inte om laget förlorade eller spelade oavgjort, men de åkte i alla fall ur allsvenskan.
Det vore väl ingen större underdrift att påstå att den incitamentsmodell som skapats för honom resulterade i att suboptimera lagets prestation som helhet. Många företag brottas med detta problem. En säljare som har en bonus som baseras på försäljningsomsättning kanske säljer in projekt som har dålig marginal, eller som blir besvärliga att leverera. En VD som mäts på marginal kanske väljer att göra nedskärningar för att kompensera en lägre omsättning. En avdelningschef kanske tvingas fatta beslut som missgynnar en annan avdelning bara för maximera de parameter han eller hon mäts efter.
Nu kanske många av er påstår att ni själva, och många med er, inte jobbar bättre eller hårdare som följd av monetära incitament. Och jag är beredd att hålla med - för egen del är inte pengar än särskild stor drivkraft - snarare en hygienfaktor.
Däremot tror jag att monetära incitament är mycket viktiga styrverktyg. De visar på enklaste och tydligaste sätt vad vi som medarbetare eller chefer förväntas åstadkomma samt hur detta värderas av bolagets ledning samt ägarna.
Det jag nu undrar över är vilka incitament som finns för individerna i en familj att agera enligt ett antigen explicit formulerat eller bara löst antaget mål för familjen som helhet. Eller kanske är frågan irrelevant - det behövs helt enkelt inga incitament? Är det så att vi av respekt för varandra klarar av att tillsammans agera i symbios för att hjälpa varandra uppfylla våra egna mål samt familjens gemensamma mål? (Eller är det så att vi inte har några mål? Eller har vi kanske var och en oformulerade mål som vi inte aktiv försöker nå men ändå känner ångest över att misslyckas med? Frågan har jag berört tidigare.)
Hur skapar man incitament som för småbarn tydligt visar hur vi gärna vill att de skall agera för att samvaron i familjen skall fungera? Hur visar vi hur mycket vi värdesätter detta agerande? Hur säkerställer vi att vi är konsekventa när vi belönar med dessa incitament? Hur vet vi vilka incitament som egentligen kommunicerar rätt saker för ett barn - eller en vuxen för den sakens skull?
Jag är inte ute efter att koppla barnens fickpengar till kvaliteten av deras städinsatser. Ej heller att mamma eller pappas golfrundor skall kopplas till genomförda hushållssysslor. Jag menar bara att det kan vara värt att ställa sig frågan: hur kommunicerar vi ett önskvärt beteende och hur visar vi hur vi värderar detta beteende?
Det vore väl ingen större underdrift att påstå att den incitamentsmodell som skapats för honom resulterade i att suboptimera lagets prestation som helhet. Många företag brottas med detta problem. En säljare som har en bonus som baseras på försäljningsomsättning kanske säljer in projekt som har dålig marginal, eller som blir besvärliga att leverera. En VD som mäts på marginal kanske väljer att göra nedskärningar för att kompensera en lägre omsättning. En avdelningschef kanske tvingas fatta beslut som missgynnar en annan avdelning bara för maximera de parameter han eller hon mäts efter.
Nu kanske många av er påstår att ni själva, och många med er, inte jobbar bättre eller hårdare som följd av monetära incitament. Och jag är beredd att hålla med - för egen del är inte pengar än särskild stor drivkraft - snarare en hygienfaktor.
Däremot tror jag att monetära incitament är mycket viktiga styrverktyg. De visar på enklaste och tydligaste sätt vad vi som medarbetare eller chefer förväntas åstadkomma samt hur detta värderas av bolagets ledning samt ägarna.
Det jag nu undrar över är vilka incitament som finns för individerna i en familj att agera enligt ett antigen explicit formulerat eller bara löst antaget mål för familjen som helhet. Eller kanske är frågan irrelevant - det behövs helt enkelt inga incitament? Är det så att vi av respekt för varandra klarar av att tillsammans agera i symbios för att hjälpa varandra uppfylla våra egna mål samt familjens gemensamma mål? (Eller är det så att vi inte har några mål? Eller har vi kanske var och en oformulerade mål som vi inte aktiv försöker nå men ändå känner ångest över att misslyckas med? Frågan har jag berört tidigare.)
Hur skapar man incitament som för småbarn tydligt visar hur vi gärna vill att de skall agera för att samvaron i familjen skall fungera? Hur visar vi hur mycket vi värdesätter detta agerande? Hur säkerställer vi att vi är konsekventa när vi belönar med dessa incitament? Hur vet vi vilka incitament som egentligen kommunicerar rätt saker för ett barn - eller en vuxen för den sakens skull?
Jag är inte ute efter att koppla barnens fickpengar till kvaliteten av deras städinsatser. Ej heller att mamma eller pappas golfrundor skall kopplas till genomförda hushållssysslor. Jag menar bara att det kan vara värt att ställa sig frågan: hur kommunicerar vi ett önskvärt beteende och hur visar vi hur vi värderar detta beteende?
tisdag 18 november 2008
Blöjbyte för 20 kr om dagen
Jag skulle vilja utreda de ekonomiska förutsättningarna kring min ledighet. För enkelhetens skull kommer jag nedan att göra några uträkningar med utgångspunkt i högsta möjliga föräldrarpenning. Jag tror att maxersättningen från försäkringskassan ligger på ca 26.000:- före skatt, vilket medför en timlön på cirka 156 kr före skatt.*
Det tar ungefär en minut för mig att byta blöja på D. På en dag blir det kanske sex till sju blöjor - sammanlagt inte ens 10 minuter alltså.
Genomsnittlig kostnad (för min tid) per blöjbyte blir ca 2 kronor och 60 öre - eller knappt 20 kronor för alla dagens blöjor vilket ju faktiskt är rätt billigt. Exempelvis kan man jämföra med att åka tunnelbana från Odenplan till Slussen - kostar också 20 kr men tar faktiskt något kortare tid. Förvisso behöver jag varken ett tåg eller en underjordisk tåglinje för att byta blöja på D. - men andra kapitalinvesteringar har faktiskt gjorts för att inhandla blöjor (bil), lagra blöjor (källare) och verkställa själva bytet (golvyta) så jag tycker jämförelsen är vattentät. (I själva verket är jämförelsen verkligen rimlig - jag har inte tagit med kostnaden för själva blöjan då studien endast avser vad samhället betalar mig för min instats.)
Dessa siffror är en liten försmak av en ABC-analys jag förbereder för senare inlägg. De av er som minns era bokstavskombinationer från FEK 1-20 blir antagligen lite svaga om knäna nu, och de av er som tror att abc är ett program på SVT - förbered er på en sensuell resa genom siffrornas förtrollade värld.
On a more serious note - (hur skriver man det på svenska?) så har jag ett förslag till hur man kan ersätta människor som vill vara föräldrarlediga på ett mera rättvist sätt än dagens. Jag föreslår att vi inte ersätter föräldrarna alls. Istället menar jag att staten bör ersätta individens arbetsgivare för förlorade intäkter eller ökade kostnader som direkt går att härleda till individens frånvaro. Under tiden fortsätter arbetsgivaren att betala lön precis som om individen fortfarande vore på jobbet.
Fördelarna är framförallt två. För det första kan båda föräldrar vara lediga utan att behöva ta ställning till familjens inkomstförlust när den med högre lön är ledig. För det andra skapas en situation där arbetsgivaren inte har någon anledning att se ner på anställda som vill vara föräldrarlediga eftersom det blir ett nollsummespel för företaget.
Nackdelen skulle möjligtvis kunna vara att lösningen vore dyr. Väldigt dyr. Skitdyr, faktiskt.
Undrar dock om det inte vore värt det.
* Om man utgår ifrån en vanlig arbetsvecka, vill säga. Det kanske inte är helt rättvisande - för det första måste man ta ut ersättning för 7 dagar i veckan för att få ut maxbeloppet från försäkringskassan (helt logiskt). Dessutom ansvarar jag för mina barn 24/7 - så om vi skall vara noggranna har jag en lön på 36 kronor i timmen. Å andra sidan så ansvarar jag för mina barn efter arbetstid även när jag återgår till mitt riktiga jobb så det kanske är en aning missvisande trots allt, att räkna in all tid.
Det tar ungefär en minut för mig att byta blöja på D. På en dag blir det kanske sex till sju blöjor - sammanlagt inte ens 10 minuter alltså.
Genomsnittlig kostnad (för min tid) per blöjbyte blir ca 2 kronor och 60 öre - eller knappt 20 kronor för alla dagens blöjor vilket ju faktiskt är rätt billigt. Exempelvis kan man jämföra med att åka tunnelbana från Odenplan till Slussen - kostar också 20 kr men tar faktiskt något kortare tid. Förvisso behöver jag varken ett tåg eller en underjordisk tåglinje för att byta blöja på D. - men andra kapitalinvesteringar har faktiskt gjorts för att inhandla blöjor (bil), lagra blöjor (källare) och verkställa själva bytet (golvyta) så jag tycker jämförelsen är vattentät. (I själva verket är jämförelsen verkligen rimlig - jag har inte tagit med kostnaden för själva blöjan då studien endast avser vad samhället betalar mig för min instats.)
Dessa siffror är en liten försmak av en ABC-analys jag förbereder för senare inlägg. De av er som minns era bokstavskombinationer från FEK 1-20 blir antagligen lite svaga om knäna nu, och de av er som tror att abc är ett program på SVT - förbered er på en sensuell resa genom siffrornas förtrollade värld.
On a more serious note - (hur skriver man det på svenska?) så har jag ett förslag till hur man kan ersätta människor som vill vara föräldrarlediga på ett mera rättvist sätt än dagens. Jag föreslår att vi inte ersätter föräldrarna alls. Istället menar jag att staten bör ersätta individens arbetsgivare för förlorade intäkter eller ökade kostnader som direkt går att härleda till individens frånvaro. Under tiden fortsätter arbetsgivaren att betala lön precis som om individen fortfarande vore på jobbet.
Fördelarna är framförallt två. För det första kan båda föräldrar vara lediga utan att behöva ta ställning till familjens inkomstförlust när den med högre lön är ledig. För det andra skapas en situation där arbetsgivaren inte har någon anledning att se ner på anställda som vill vara föräldrarlediga eftersom det blir ett nollsummespel för företaget.
Nackdelen skulle möjligtvis kunna vara att lösningen vore dyr. Väldigt dyr. Skitdyr, faktiskt.
Undrar dock om det inte vore värt det.
* Om man utgår ifrån en vanlig arbetsvecka, vill säga. Det kanske inte är helt rättvisande - för det första måste man ta ut ersättning för 7 dagar i veckan för att få ut maxbeloppet från försäkringskassan (helt logiskt). Dessutom ansvarar jag för mina barn 24/7 - så om vi skall vara noggranna har jag en lön på 36 kronor i timmen. Å andra sidan så ansvarar jag för mina barn efter arbetstid även när jag återgår till mitt riktiga jobb så det kanske är en aning missvisande trots allt, att räkna in all tid.
måndag 10 november 2008
Varumärket Pappa
Enligt en nyligen publicerad rapport har varumärket "Sverige" tagit klivet upp på världens topp-tio-lista. Enligt rankningen (som finns här) ligger Sverige på topplats när det gäller livskvalitet och miljövård. Märkligt - sist jag tittade ut genom fönstret var det 8 grader varmt och hällregn. Motorcykeln är avställd och yllevantar är att rekommendera för löprundan. Jag kan inte promenera till en butik runt hörnet och köpa goda ostar, härlig lufttorkad skinka från en lokal producent och varför inte en trevlig flaska vin.
Äh - det har väl inget med livskvalitet att göra i alla fall....
Skämt åsido så är det just det som gör varumärken så komplexa - vi som individer tolkar det vi ser helt olika och värderar dessutom vad vi ser olika.
Möbelföretaget IKEA jobbar mycket medvetet med att internt skapa en kultur som gynnar företagets långsiktiga utveckling samtidigt som den hjälper medarbetarna att agera på ett sådant sätt att deras agerande förstärker varumärkets egenskaper - dvs hur allmänheten uppfattar företaget. Samtidigt är varumärket så starkt att det delvis hjälper företaget attrahera medarbetare som från början delar IKEA:s värderingar, och delvis sätter ett yttre tryck på medarbetarna att bete sig så som de förväntas internt.
Detta är inte unikt - även om IKEA kanske tillhör världens främsta på just detta område - men jag kom här om dagen att tänka på hur vi som individer kan, medvetet eller omedvetet, anta egenskaper eller beteendemönster för att leva upp till hur vi tror att folk förväntar sig att vi skall bete oss utifrån vår ålder, social ställning, yrke osv. Exempelvis hur vi i en familj kan komma att ändra hur vi beter oss beroende på vad vi kallas av vår omgivning, och därmed hur vi förväntas bete oss - Pappa är inte samma sak som Bengt, eller bror, eller sambo.
En utmaning jag själv har reflekterat över är hur jag förblir den jag var innan samtidigt som jag tar mig an min nya roll som "Pappa". Som Pappa och Mamma förväntas vi bete oss helt annorlunda än som "Yuppies" - det finns naturligtvis inget märkligt med att livet får nya prioriteringar när vi får ansvar för ett litet barn. Men, trots att vi blir föräldrar fortsätter vi samtidigt att vara individer med behov av egen tid, vänskap, socialt umgänge - till och med sex! En tendens jag märker själv och bland människor nära mig är att vi tenderar att glömma bort den sidan av ekvationen. Vi är bara pappor och mammor, inte vuxna individer.
Under en föräldrarträff på min äldsta dotters dagis presenterade sig flera föräldrar inte med sina namn, utan med "Hej, Lisas pappa!" eller "Du är B:s pappa, eller hur? Jag är Johans mamma." De har avskaffat sitt eget varumärke till förmån för en så kallad brand extension på sina barn. Det är inget ovanligt PR-knep att försöka åka snålskjuts på ett varumärke som har egenskaper man gärna vill förknippas med - men vill föräldrar verkligen förknippas med sina barn och inget annat? Har de redan gett upp sina egna liv för att satsa på att förverkliga sina barns liv istället?
Jag blev nyligen vittne till hur en privatperson kom att associeras med ett varumärke han inte ville associeras med genom ett litet practical joke. Tidningarna i södra sverige samt resten av världen uppmärksammade skämtet men alla läste inte artikeln utan nöjde sig med att ta in rubrikerna. Konsekvensen blev några märkliga dialoger för huvudpersonen som fick förklara sig för uppretade småbarnspappor på ett öppet dagis. Kanske lättare, trots allt, att bara vara B:s pappa.
Äh - det har väl inget med livskvalitet att göra i alla fall....
Skämt åsido så är det just det som gör varumärken så komplexa - vi som individer tolkar det vi ser helt olika och värderar dessutom vad vi ser olika.
Möbelföretaget IKEA jobbar mycket medvetet med att internt skapa en kultur som gynnar företagets långsiktiga utveckling samtidigt som den hjälper medarbetarna att agera på ett sådant sätt att deras agerande förstärker varumärkets egenskaper - dvs hur allmänheten uppfattar företaget. Samtidigt är varumärket så starkt att det delvis hjälper företaget attrahera medarbetare som från början delar IKEA:s värderingar, och delvis sätter ett yttre tryck på medarbetarna att bete sig så som de förväntas internt.
Detta är inte unikt - även om IKEA kanske tillhör världens främsta på just detta område - men jag kom här om dagen att tänka på hur vi som individer kan, medvetet eller omedvetet, anta egenskaper eller beteendemönster för att leva upp till hur vi tror att folk förväntar sig att vi skall bete oss utifrån vår ålder, social ställning, yrke osv. Exempelvis hur vi i en familj kan komma att ändra hur vi beter oss beroende på vad vi kallas av vår omgivning, och därmed hur vi förväntas bete oss - Pappa är inte samma sak som Bengt, eller bror, eller sambo.
En utmaning jag själv har reflekterat över är hur jag förblir den jag var innan samtidigt som jag tar mig an min nya roll som "Pappa". Som Pappa och Mamma förväntas vi bete oss helt annorlunda än som "Yuppies" - det finns naturligtvis inget märkligt med att livet får nya prioriteringar när vi får ansvar för ett litet barn. Men, trots att vi blir föräldrar fortsätter vi samtidigt att vara individer med behov av egen tid, vänskap, socialt umgänge - till och med sex! En tendens jag märker själv och bland människor nära mig är att vi tenderar att glömma bort den sidan av ekvationen. Vi är bara pappor och mammor, inte vuxna individer.
Under en föräldrarträff på min äldsta dotters dagis presenterade sig flera föräldrar inte med sina namn, utan med "Hej, Lisas pappa!" eller "Du är B:s pappa, eller hur? Jag är Johans mamma." De har avskaffat sitt eget varumärke till förmån för en så kallad brand extension på sina barn. Det är inget ovanligt PR-knep att försöka åka snålskjuts på ett varumärke som har egenskaper man gärna vill förknippas med - men vill föräldrar verkligen förknippas med sina barn och inget annat? Har de redan gett upp sina egna liv för att satsa på att förverkliga sina barns liv istället?
Jag blev nyligen vittne till hur en privatperson kom att associeras med ett varumärke han inte ville associeras med genom ett litet practical joke. Tidningarna i södra sverige samt resten av världen uppmärksammade skämtet men alla läste inte artikeln utan nöjde sig med att ta in rubrikerna. Konsekvensen blev några märkliga dialoger för huvudpersonen som fick förklara sig för uppretade småbarnspappor på ett öppet dagis. Kanske lättare, trots allt, att bara vara B:s pappa.
torsdag 6 november 2008
Lilla familjen
Ni som hänger med här vet att jag utlovade en jämförelse mellan team-modellen som jag skrev om här samt familjelivet. Egentligen skulle jag gärna vilja fokusera på den stora familjen med nästan vuxna barn - men eftersom jag inte har några egna erfarenheter av en sådan familj så får vi nöja oss med att titta lite på den nybildade småbarnsfamiljen i detta inlägg. Om nu Internet mot alla odds skulle visa sig vara mer än en tillfällig fluga så är ni välkomna tillbaks om 15 år för en ny jämförelse. Tills dess får ni hålla till godo med detta:
I "Formality"-fasen observerar medlemmarna varandra och försöker förstå vad som är normen för acceptabelt beteende. För barnet börjar detta i det närmaste omedelbart - vad gör man, hur, hur ofta, med vem osv. Att le, att jollra osv - alla tänkbara uttryck för det sociala spelet mellan familjemedlemmar har barnen i regel ett naturligt intresse för att lära sig, och gör så genom att observera och kopiera.
Det intressanta är dock vad som händer mellan mamman och pappan. I regel har mamman en självklarare roll tack vare amningen och den omedelbara närheten hon har till barnet. Pappen hamnar i periferin och får i bästa fall inta rollen som en stödfunktion. Kan man tänka sig att vissa mönster etableras tidigt genom att framförallt mannen lite som åskådare försöker att anpassa sig till en pågående föreställning där han helst vill störa så lite som möjligt?
I fas 2, "The Power Struggle", utmanar några av medlemmarna varandra för rollen som ledare - och visst är det lätt att jämföra med tre-åringens trotsålder - men jag är mera intresserad av att resonera kring relationen mellan mamman och pappan. Enligt modellen präglas denna fas inte av diskussion eller sökandet efter samsyn, utan snarare av en kraftmätning. Känns det igen? Två trötta, stressade, eventuellt arga vuxna varav en delvis i hormonell obalans som reder ut begreppen mitt i natten...
Fas 3 kallas för "the Camp Bonfire". Precis som hos ett gäng kring lägerelden råder nu fred och harmoni - på ytan. Paret glider in i en lugnare fas där de nästan är glada över att bara få "vara". Egentligen finns kanske känslan hos mamman eller pappan eller båda två att det finns saker att reda ut - men vem orkar? Varför väcka den björn som sover...?
I fas 4, "Production", kommer teamet igång med sitt arbete tack vare att medlemmarna inser potentialen i gruppens arbete. Kanske är det här familjen börjar finna en fungerande uppdelning av sysslor, ansvar och förmågan att driva och leda varandra. Lite som ett samspelt dubbelpar i tennis - individerna agerar snabbt och okomplicerat på varandras initiativ som i en dans. Känner ni igen bilden? Inga sura blickar. Inga sura undertoner. Inga suckar. Inget himlande med ögonen. Bara en massa positiv energi...
Måste nog påstå att jag på fullt allvar undrar om den unga familjen kan nå hit till fas 4 och bli kvar där några längre stunder. Låter mig dock gärna överbevisas.
I fas 5 når teamet nirvana. "The Mature Group" förstår sig själv, känner sina styrkor och svagheter, har en ledare men ingen dominerande sådan, och kan skifta ledarskap beroende på utmaningen vid ett visst tillfälle. Denna familj skulle jag gärna vilja träffa.... Ärligt talat så ser jag inte framför mig att en vanlig småbarnsfamilj med unga föräldrar når hit. Känner ni till några ovanliga familjer som tror sig vara här får ni gärna avslöja deras hemlighet!
I "Formality"-fasen observerar medlemmarna varandra och försöker förstå vad som är normen för acceptabelt beteende. För barnet börjar detta i det närmaste omedelbart - vad gör man, hur, hur ofta, med vem osv. Att le, att jollra osv - alla tänkbara uttryck för det sociala spelet mellan familjemedlemmar har barnen i regel ett naturligt intresse för att lära sig, och gör så genom att observera och kopiera.
Det intressanta är dock vad som händer mellan mamman och pappan. I regel har mamman en självklarare roll tack vare amningen och den omedelbara närheten hon har till barnet. Pappen hamnar i periferin och får i bästa fall inta rollen som en stödfunktion. Kan man tänka sig att vissa mönster etableras tidigt genom att framförallt mannen lite som åskådare försöker att anpassa sig till en pågående föreställning där han helst vill störa så lite som möjligt?
I fas 2, "The Power Struggle", utmanar några av medlemmarna varandra för rollen som ledare - och visst är det lätt att jämföra med tre-åringens trotsålder - men jag är mera intresserad av att resonera kring relationen mellan mamman och pappan. Enligt modellen präglas denna fas inte av diskussion eller sökandet efter samsyn, utan snarare av en kraftmätning. Känns det igen? Två trötta, stressade, eventuellt arga vuxna varav en delvis i hormonell obalans som reder ut begreppen mitt i natten...
Fas 3 kallas för "the Camp Bonfire". Precis som hos ett gäng kring lägerelden råder nu fred och harmoni - på ytan. Paret glider in i en lugnare fas där de nästan är glada över att bara få "vara". Egentligen finns kanske känslan hos mamman eller pappan eller båda två att det finns saker att reda ut - men vem orkar? Varför väcka den björn som sover...?
I fas 4, "Production", kommer teamet igång med sitt arbete tack vare att medlemmarna inser potentialen i gruppens arbete. Kanske är det här familjen börjar finna en fungerande uppdelning av sysslor, ansvar och förmågan att driva och leda varandra. Lite som ett samspelt dubbelpar i tennis - individerna agerar snabbt och okomplicerat på varandras initiativ som i en dans. Känner ni igen bilden? Inga sura blickar. Inga sura undertoner. Inga suckar. Inget himlande med ögonen. Bara en massa positiv energi...
Måste nog påstå att jag på fullt allvar undrar om den unga familjen kan nå hit till fas 4 och bli kvar där några längre stunder. Låter mig dock gärna överbevisas.
I fas 5 når teamet nirvana. "The Mature Group" förstår sig själv, känner sina styrkor och svagheter, har en ledare men ingen dominerande sådan, och kan skifta ledarskap beroende på utmaningen vid ett visst tillfälle. Denna familj skulle jag gärna vilja träffa.... Ärligt talat så ser jag inte framför mig att en vanlig småbarnsfamilj med unga föräldrar når hit. Känner ni till några ovanliga familjer som tror sig vara här får ni gärna avslöja deras hemlighet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
