4-åriga dottern B. ville beskriva två vägar som löper parallelt idag, och sade att "de härmar varandra".
Klart att de gör - och hennes underbara ordval väcker dessutom en intressant fråga: är det så att vi i våra familjer omedvetet härmar våra arbetsplatser? Eller tvärtom?
På onsdag återgår jag efter 4 månaders föräldrarldighet till mitt arbete. Från början hade jag bara tänkt att blogga under min ledighet - men nu känner jag att jag vill dokumentera mina funderingar när jag med nya ögon tar del av arbetslivet.
Kanske visar det sig att jag härmar ettåriga dottern D. när jag tar klivet in på kontoret på onsdag morgon? Visar prov på stora humörsvängningar, ägnar mig aldrig mer än 3 minuter åt samma sak och lägger mig och sover efter lunch. Kanske inte så olikt mitt vanliga beteende, när jag tänker efter. Förutom att jag inte sover på jobbet. (Behöver jag verkligen lägga till en ironisk smiley? OK då - ;-))
Passade på att läsa igenom mina inlägg från dessa 4 månader. Det finns en hel del som jag kan göra en poäng av att följa upp de närmaste veckorna på jobbet - jag listar några exempel:
- Hur och när uppstår innovation och lärande - och hade jag rätt som i min hemma-miljö funderade över betydelsen av miljön för min lilla dotter?
- Jag har reflekterat över den moderna arbetsplatsen där föräldrarledighet ses på som en positiv erfarenhet - nu återstår att se hur jag tas emot när jag skall hitta min gamla (eller en ny?) roll bland kollegor och kunder.
- Funderat kring mitt eget varumärke - nu får jag följa hur en konsultverksamhet hanterar balansgången mellan att bygga företagets varumärke och hantera seniora konsulter som blir kundernas favoriter.
- Inlett en förenklad ABC-analys (som ännu återstår att slutföra).
- Jämfört med fotbollsspelaren i Flow - hur skapar vi rätt nivå av engagemang som stimulerar till prestation enligt var och ens personliga förutsättningar?
- Slutligen har jag i inlägget Parbildning explicit formulerat en personlig målsättning för hur jag skall beté mig på kontoret. Naturligtvis skall jag följa upp hur det går med den saken.
Min tid som föräldrarledig pappa är över. Nu börjar livet som heltidsarbetande pappa, och med det nya lärdomar.
Eller så gör jag om de gamla lärdomarna igen....
tisdag 30 december 2008
söndag 21 december 2008
Magkänsla
Jag är i regel stor anhängare av den vetenskapliga ansatsen, den genomtänkta analysen och det logiska resonemanget. Ikväll vill jag dock slå ett slag för magkänslan - "the gut feeling" - intuitionens förmåga att oftast visa rätt väg.
Jag menar dessutom att vi som föräldrar fattar våra bästa beslut när vi låter magen avgöra.
I senaste nummer av "Civilekonomen" (NR 10 2008) finns en artikel som heter "Vägen till ett bättre beslut". Jag citerar den inledande meningen: "BESLUT Struktur, analys och dokumentation är tre viktiga komponenter för att fatta bra beslut. Magkänslan är däremot inte alltid att lita på."
I min värld är den grundande analysen och den belysande diskussionen en förutsättning för min och mina kollegors förmåga att fatta kloka beslut. Jag tror dock inte att kvalitén på besluten huvudsakligen är en funktion av kvalitén på själva analysen. Jag tror däremot att analysen och diskussionen är oerhört viktig för att skapa någon slags klarhet samt kalibrera beslutsfattarens världsbild.
Under denna resa skapas sannolikt en hel del viktiga insikter - vissa handlingsalternativ sorteras bort och andra konsekvensen av andra nyanseras. Jag är dock ganska övertygad om att det slutgiltiga beslutet fattas med magen.
En föreläsare på en managementkonsultutbildning jag gick för några år sedan påstod att han aldrig tackade jag till en affär eller ett uppdrag om sinnesförnimmelserna gav honom en dålig känsla. Naturligtvis gjorde han grundliga analyser - men om känslan i magen var fel så tackade han nej - oavsett vilka resultat business caset indikerade.
Han menade helt enkelt att vår hjärna omedvetet tar in enormt mycket information som vi inte behandlar medvetet. Hur motparten beters sig eller pratar kan avslöja "skumma" avsikter eller lögner - och detta kan vi uppfatta utan att explicit veta om det.
En annan, ganska vetenskaplig, anledning att inte uteslutande grunda sina beslut på den information man har är informationen man inte har. Vi kan ju o-möjligtvis veta vad vi inte vet - därför blir t ex många marknadsundersökningar kring helt nya koncept ganska missvisande. Hur skall människor förhålla sig till saker de inte förstår?
Steve Jobs berättade i en intervju att han aldrig använder sig av konsulter för att genomföra marknadsundersökningar. På Apple gör de helt enkelt de produkter de själva skulle vilja ha. Jobs berättigade dessutom genom att citera Henry Ford som påstod att det inte fanns någon anledning att fråga folk vad de ville ha - om han hade gjort det inför lanseringen av Model-T så hade folk svarat att de ville ha en bättre hästdragen vagn. De miljontals bilar Ford sålde tyder trots allt på motsatsen.
Det påstås att de undersökningar som gjorde inför lansering av Sony Walkman visade på ett totalt ointresse på marknaden. Akio Morita bestämde sig för att strunta i de signaler och lanseringen blev också den en hyfsad succé.
En god vän forskar i ungdomars alkoholvanor. Han har bland annat visat ett starkt samband mellan åldern på en ungdom vid sin första kontakt med alkohol samt framtida alkoholrelaterade problem. Desto tidigare man börjar dricka, desto större sannolikhet att det uppstår problem längre fram i livet.
Jag är dock helt övertygad om, att jag den dag mina döttrar kommer in i tonåren, kommer att lära dem att dricka vin hemma till mat - om jag bedömer att de kan hantera det. Enligt statistiken gör jag fel. Men om jag bedömer att mina små flickor kan hantera ett glas vin till maten en söndagskväll så låter jag hellre det bli deras första kontakt med alkohol än en vidrig grogg på en parkeringsplats något år senare.
Så känns det i min mage nu, i alla fall.
Jag menar dessutom att vi som föräldrar fattar våra bästa beslut när vi låter magen avgöra.
I senaste nummer av "Civilekonomen" (NR 10 2008) finns en artikel som heter "Vägen till ett bättre beslut". Jag citerar den inledande meningen: "BESLUT Struktur, analys och dokumentation är tre viktiga komponenter för att fatta bra beslut. Magkänslan är däremot inte alltid att lita på."
I min värld är den grundande analysen och den belysande diskussionen en förutsättning för min och mina kollegors förmåga att fatta kloka beslut. Jag tror dock inte att kvalitén på besluten huvudsakligen är en funktion av kvalitén på själva analysen. Jag tror däremot att analysen och diskussionen är oerhört viktig för att skapa någon slags klarhet samt kalibrera beslutsfattarens världsbild.
Under denna resa skapas sannolikt en hel del viktiga insikter - vissa handlingsalternativ sorteras bort och andra konsekvensen av andra nyanseras. Jag är dock ganska övertygad om att det slutgiltiga beslutet fattas med magen.
En föreläsare på en managementkonsultutbildning jag gick för några år sedan påstod att han aldrig tackade jag till en affär eller ett uppdrag om sinnesförnimmelserna gav honom en dålig känsla. Naturligtvis gjorde han grundliga analyser - men om känslan i magen var fel så tackade han nej - oavsett vilka resultat business caset indikerade.
Han menade helt enkelt att vår hjärna omedvetet tar in enormt mycket information som vi inte behandlar medvetet. Hur motparten beters sig eller pratar kan avslöja "skumma" avsikter eller lögner - och detta kan vi uppfatta utan att explicit veta om det.
En annan, ganska vetenskaplig, anledning att inte uteslutande grunda sina beslut på den information man har är informationen man inte har. Vi kan ju o-möjligtvis veta vad vi inte vet - därför blir t ex många marknadsundersökningar kring helt nya koncept ganska missvisande. Hur skall människor förhålla sig till saker de inte förstår?
Steve Jobs berättade i en intervju att han aldrig använder sig av konsulter för att genomföra marknadsundersökningar. På Apple gör de helt enkelt de produkter de själva skulle vilja ha. Jobs berättigade dessutom genom att citera Henry Ford som påstod att det inte fanns någon anledning att fråga folk vad de ville ha - om han hade gjort det inför lanseringen av Model-T så hade folk svarat att de ville ha en bättre hästdragen vagn. De miljontals bilar Ford sålde tyder trots allt på motsatsen.
Det påstås att de undersökningar som gjorde inför lansering av Sony Walkman visade på ett totalt ointresse på marknaden. Akio Morita bestämde sig för att strunta i de signaler och lanseringen blev också den en hyfsad succé.
En god vän forskar i ungdomars alkoholvanor. Han har bland annat visat ett starkt samband mellan åldern på en ungdom vid sin första kontakt med alkohol samt framtida alkoholrelaterade problem. Desto tidigare man börjar dricka, desto större sannolikhet att det uppstår problem längre fram i livet.
Jag är dock helt övertygad om, att jag den dag mina döttrar kommer in i tonåren, kommer att lära dem att dricka vin hemma till mat - om jag bedömer att de kan hantera det. Enligt statistiken gör jag fel. Men om jag bedömer att mina små flickor kan hantera ett glas vin till maten en söndagskväll så låter jag hellre det bli deras första kontakt med alkohol än en vidrig grogg på en parkeringsplats något år senare.
Så känns det i min mage nu, i alla fall.
tisdag 9 december 2008
Parbildning
"Jag tänker inte vara med om att du och T. sitter på balkongen och pratar skogsfastigheter, motorcyklar och fotboll hela kvällen!"
När min sambo och jag umgås med andra par hamnar vi ganska ofta i den situationen att jag sitter och pratar med den andre killen och hon med den andre tjejen - inte hela tiden kanske men ganska mycket av tiden.
Pratade med en kompis här om dagen som hade en ganska bra förklaring till att det blir så här. När en grupp består av 4 personer så är det svårt att föra ett gemensamt samtal någon längre tid - fyra personer är helt enkelt en för många för att det skall fungera någorlunda smidigt.
Resultatet blir att parbildning uppstår - och om man inte gör en särskild ansträngning så kommer den parbildningen alltid att följa samma mönster.
Samma sak har jag sett på många arbetsplatser. Man kan ju inte vara vän med alla, även om man naturligtivs kan förväntas jobba med alla. Men om man konsekvent väljer att fika med, eller gå ut och röka med, eller dricka öl efter jobbet med de som känns mest naturligt att umgås med så blir dynamiken på arbetsplatsen lidande.
Den informella kommunikationen är central i bildandet av en stark gemenskap - men om denna informella kommunikation endast sker i slutna grupper finns ingen gemenskap.
Nästa år skall jag göra en poäng av att variera mitt umgänge på jobbet. Hoppas bara att mina kolleger inte uppfattar det som ett hot....!
När min sambo och jag umgås med andra par hamnar vi ganska ofta i den situationen att jag sitter och pratar med den andre killen och hon med den andre tjejen - inte hela tiden kanske men ganska mycket av tiden.
Pratade med en kompis här om dagen som hade en ganska bra förklaring till att det blir så här. När en grupp består av 4 personer så är det svårt att föra ett gemensamt samtal någon längre tid - fyra personer är helt enkelt en för många för att det skall fungera någorlunda smidigt.
Resultatet blir att parbildning uppstår - och om man inte gör en särskild ansträngning så kommer den parbildningen alltid att följa samma mönster.
Samma sak har jag sett på många arbetsplatser. Man kan ju inte vara vän med alla, även om man naturligtivs kan förväntas jobba med alla. Men om man konsekvent väljer att fika med, eller gå ut och röka med, eller dricka öl efter jobbet med de som känns mest naturligt att umgås med så blir dynamiken på arbetsplatsen lidande.
Den informella kommunikationen är central i bildandet av en stark gemenskap - men om denna informella kommunikation endast sker i slutna grupper finns ingen gemenskap.
Nästa år skall jag göra en poäng av att variera mitt umgänge på jobbet. Hoppas bara att mina kolleger inte uppfattar det som ett hot....!
fredag 5 december 2008
Perspektiv
Hunden P. som levde med vår familj en längre period hade, som de flesta jakthundar, ett välutvecklat luktsinne, grym hörsel och skarpa ögon. Trots det såg hon sällan de harar eller rådjur som jag såg springa från oss när vi gick våra promenader på landet.
Jag tyckte länge att det var ganska märkligt att hon inte uppfattade dessa djur som hon nog gärna hade velat uppmärksamma. Det var först när jag av någon anledning stod på knä brevid henne som jag insåg att hon, oavsett hur skarp syn hon har, inte kunde se genom de buskar, det höga gräset och annat som blockerade hennes synfält. Jag borde kanske ha fattat detta tidigare - men det blev hur som helst mycket tydligt när jag provade på att se världen från hennes perspektiv.
Dottern D. kommer med jämna mellanrum och visar mig små saker hon har hittat på golvet. Oftast har hon dem i munnen - små pärlor som storasyster B. har tappat, eller någon liten skruv som jag (har tappat) borde haft bättre koll på. Ibland känns det lite märkligt att hon hittar dessa saker trots att jag i förväg har försäkrat mig om att golvet är rent och säkert för ett litet barn att vistas på. Jag kanske borde ställa mig på alla fyra och betrakta golvet från D.'s perspektiv. Dels så minskas avståndet, och dels så faller ljuset och skuggorna annorlunda - och man uppfattar andra saker, andra nyanser.
Det är relativt vanligt att företag försöker ge sina anställda en helhetsbild så att de bättre kan förstå hur deras insasts påverkar företaget som helhet - det skapar förutsättningar för alla att bli engagerade och bidrar samtidigt till at ge verksamheten en större mening för individen. Det finns företag som specialiserar sig på att ta fram lösningar, exempelvis Celemi, som kan användas till att ge anställda möjligheten att se företaget och dess omgivningar ovanifrån.
Vad jag dock saknar är möjligheten - för de som redan har perspektivet ovanifrån - att med jämna mellanrum växla perspektivet till det som gäller på marknivå. Kanske skulle det medföra en bättre känsla för verkligheten som den ser ut där? Kanske skulle det resultera i nya insikter, nya idéer eller kanske bara lite nya relationer som kan utveckla såväl individ som företag?
För inte kan det väl vara så enkelt att man bara behöver byta roller ibland?
Jag tyckte länge att det var ganska märkligt att hon inte uppfattade dessa djur som hon nog gärna hade velat uppmärksamma. Det var först när jag av någon anledning stod på knä brevid henne som jag insåg att hon, oavsett hur skarp syn hon har, inte kunde se genom de buskar, det höga gräset och annat som blockerade hennes synfält. Jag borde kanske ha fattat detta tidigare - men det blev hur som helst mycket tydligt när jag provade på att se världen från hennes perspektiv.
Dottern D. kommer med jämna mellanrum och visar mig små saker hon har hittat på golvet. Oftast har hon dem i munnen - små pärlor som storasyster B. har tappat, eller någon liten skruv som jag (har tappat) borde haft bättre koll på. Ibland känns det lite märkligt att hon hittar dessa saker trots att jag i förväg har försäkrat mig om att golvet är rent och säkert för ett litet barn att vistas på. Jag kanske borde ställa mig på alla fyra och betrakta golvet från D.'s perspektiv. Dels så minskas avståndet, och dels så faller ljuset och skuggorna annorlunda - och man uppfattar andra saker, andra nyanser.
Det är relativt vanligt att företag försöker ge sina anställda en helhetsbild så att de bättre kan förstå hur deras insasts påverkar företaget som helhet - det skapar förutsättningar för alla att bli engagerade och bidrar samtidigt till at ge verksamheten en större mening för individen. Det finns företag som specialiserar sig på att ta fram lösningar, exempelvis Celemi, som kan användas till att ge anställda möjligheten att se företaget och dess omgivningar ovanifrån.
Vad jag dock saknar är möjligheten - för de som redan har perspektivet ovanifrån - att med jämna mellanrum växla perspektivet till det som gäller på marknivå. Kanske skulle det medföra en bättre känsla för verkligheten som den ser ut där? Kanske skulle det resultera i nya insikter, nya idéer eller kanske bara lite nya relationer som kan utveckla såväl individ som företag?
För inte kan det väl vara så enkelt att man bara behöver byta roller ibland?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
