Avsked

D. har börjat vinka och säga något som liknar "hej då". Hon är väldigt noggrann med det - varje gång någon lämnar stugan så tittar hon upp och viftar med sina små händer. Rätt sött - men också lite intressant att hon uppmärksammar de som går men inte de som kommer.

Jag vill inte dra några förenklade eller förhastade slutsatser av detta - men nog är det så att hon redan utvecklat en hög grad av seperationsångest, eller hur? Eller så har hon bara (något tidigt) lärt sig ett av ledarskapets stora utmaningar - nämligen att det först är när en resurs försvinner som man märker att man hade velat haft den kvar?

En kompis (J.) till mig jobbar i byggbranschen. Trots de något sämre tider överlag verkar den branschen fortfarande gå för högtryck, och när J. sade upp sig reagerade chefen genom att surt erbjuda högre lön, bättre villkor osv. J. tyckte dock att han länge hade antytt ett missnöje på jobbet men detta uppmärksammade chefen aldrig. Jag har själv befunnit mig i samma sits tidigare och frågan jag gärna hade haft svar på är hur det kommer sig att chefer hamnar i denna situation. Tar de medvetna risker för att spara några kronor eller besväret att visa intresse för sina anställda? Eller har de helt enkelt inte bättre koll på hur deras anställda mår, trots utvecklingssamtal och långa fredagsdiskussioner över några öl? Eller kanske är det så att de egentligen inte bryr sig - men tycker, när de ställs inför faite accompli - att de lika gärna kan lägga lite pengar på att behålla sin personal eftersom en rekryteringsprocess kostar lika mycket utan att de säkert vet hur resultatet blir?

Efter att ha formulerat dessa rader är jag själv benägen att tro att de, dvs cheferna, är snåla och riskbenägna så länge inget händer, ångerfulla men utan insikt när det väl händer, och överlag rätt ointresserade i det stora hela.

Jag låter mig dock gärna bevisas om motsatsen.