Det påstås att förstagångsföräldrar reviderar sin världsbild i samband med barnets födelse och får "nya perspektiv" på tillvaron. Senast igår uttryckte utmärkte radioprofilen Morgan i Sveriges Radio P3 denna insikt. Har det inte hänt en innan i livet så blir man rätt brutalt påvisad om att jorden inte snurrar runt en själv.
Jag undrar dock om man inte kan påstå motsatsen också. I samband med att några av mina vänner började få barn i mitten av 90-talet så förändrades umgängesmönstren radikalt. Istället för att umgås med allt och alla så låste dessa vänner in sig i "restricted communities". Inträdes krav: eget barn och full insikt i amningsproblem, kejsarsnitt och 5-minuters metoden.
Dessutom så hamnar man i en ny relation gentemot sina egna föräldrar. Om man tidigare känt sig som ett barn gentemot dem så står man plötsligt på en gemensam platform - den där villrådiga föräldrar samlas. Kanske synd att betrakta ytterliga ett steg i sina föräldrars skugga som en särskild bedrift - men säkert en stor förändring för många hursomhelst. Om inte annat för alla spännande diskussioner om hur barnpassning bör ske och exempelvis hur mycket kläder som är att rekommendera (enligt någon bortglömd norm från 1957 - den kallaste vintern i mannaminne).
I viss managementlitteratur påstås att en ny chef för en organisation skall tas utifrån - eftersom det kan medföra konflikter när gruppdynamiken förändras av att en person inifrån gruppen får en ny roll med makt över de gamla kollegerna. Hur bör man då göra i en familj? När barn blir föräldrar stiger de i organisationens hierarki. Bör man rekrytera in dem från en annan familj? Förvisso genomförs (i regel) ju en extern rekrytering för att tillsätta halva ledningsgruppen i en familj (sett ur den ursprungliga familjens perspektiv) - men hur skulle det fungera om båda föräldrarna externrekryterades?
Seinfeldt skämtar om det här med nyblivna föräldrar med nya perspektiv i ett avsnitt där han ondgör sig över alla vänner som just blivit föräldrar och påpekar bland annat att dessa nyblivna chefer inte längre behöver sina vänner och människor i omvärlden - "because we can make our own people now!".
Eftersom jag delar min första vecka som pappaledig med svåger P. så tänkte jag att det vore intressant om han ville dela med sig av sina resonemang kring vårt lilla äventyr här i Hällebäck. Han beskriver sig själv som en "halv-full, bitter fan" - eller det var kanske mig han menade. Hur som helst, han dyker kanske upp här efterhand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
har inte upplevt några "restricted communities". visst förändras livet när man blir förälder på väldigt många vis och visst bli man mer sluten i en mindre enhet men att dissa sina polare för det är ett stort misstag.
vet inte om jag bara inbillar mig att detta på något sätt är en generationsfråga. dvs att våra föräldrar inte var/är lika bra som oss på att balansera vänner och annat umgänge utanför familjen.
Största överaskningen med att bli far var att jag helt plötsligt tycket om alla barn mer. Från att sucka ljudligast av alla i kabinen eller kupen så är så jag nu idelt uppmuntrande och förstående.
Restricted communities är det för övrigt gott om. En del är en-personers. Tex den socialt inepte med ett glas coca-cola i handen som inte kan annat säga än "I'm Dan and this is Katie" pekandes på flickan på hans arm med ett lätt jollrande i rösten - and that's all we get from him folks.
Skicka en kommentar