Skitgöra

När man når steg två på ledarskapets mognadstrappa blir man diplomat. Diplomaten är, enligt samma artikel som jag citerade för några dagar sedan, "en chef som undviker konflikter, förnekar problem och har svårt att tillrättavisa personal." Fantastiskt, att man överhuvudtaget kan betraktas som en chef om man inte kan lösa konflikter, analysera problem och förmedla instruktioner och feedback... Vad återstår? Göra powerpoints och dricka latte? Sign me up!

Modellen känns en aning förenklad och sannolikt skall de typiska dragen för varje steg tolkas som en tendens till ett visst beteende, antar jag. Men, lustigt nog känns inte beskrivningen lika överdriven när man funderar på hur vissa föräldrar beter sig mot sina barn. Antagligen väljer de flesta föräldrar att ta konflikter när de är hemma och inte inför andra - men visst är det lätt att irritera sig över hur andra föräldrar låter sin barn ta plats och föra oväsen när en snabb tillrättavisning vore på sin plats?

Apropå ledare så är det ju i vissa led populärt att fostra egna talanger, rekrytera internt och göra chefer av drivna människor som kan verksamheten innifrån och ut...

Har inte föräldrar i regel gjort samma karriär? Visst kan de väl motivera sin maktutövning gentemot barnen genom den investering i tid de gjort under barnens uppväxt? Frågan blir ju då om far och mor har samma rätt - trotts allt har väl mödrarna i regel investerat mer tid? Pappor där ute - hur många av er har bytt hälften av bajsblöjorna? En fjärdedel? Någon alls?

Inte kan man väl bli chef om man inte kan verksamheten inifrån?

Sensmoralen är tydlig: passa på att tag i skitgörat innan det är för sent.