Syfte

En av två-tre saker jag lärde mig under 6 års studier vid landets finaste lärosäte är att en akademisk uppsats måste ha ett syfte. Tillsammans med en avgränsning sätter syftet uppsatsen i ett sammanhang och förklarar varför det alls är värt att uppmärksamma.

De flesta företag har ett ganska väldefinierat syfte. Att tjäna pengar är inte ett sådant syfte - att tjäna pengar är snarare en förutsättning för företagets existens och dessutom resultatet av att företaget lever upp till ett syfte som värdesätts på en marknad.

Tror ni verkligen att Henry Ford slet med sina bilar bara för att tjäna några dollar? De 161 patent han fick - är de ett uttryck för girighet eller ett visionärt arbete som syftade till att skapa något nytt? Syftet med Fords verksamhet var att sätta fyra hjul på varje amerikansk familj och förändra deras vardag fullständigt - och han organiserade sig och de resurser han förfogade över för att uppnå detta.

En familj då? Historiskt var bildandet av en familj en förutsättning för att klara villkoren för överlevnad. Efterhand har familjen blivit en del av den sociala strukturen och därmed en förutsättning för den sociala tillvaron.

Den intressanta frågan är dock vilka explicita mål som driver individer att bilda familj? Att få barn? Att nå högre status? Att göra sina egna föräldrar glada? Att rädda förhållandet? Att bli den bästa plattformen för sin egen, sin partners och sina barns utveckling? Säkert...

Ännu intressantare är vad som händer om partnerna i förhållandet har olika syften med familjebildandet. Hur länge funkar samarbetet? När, och varför uppstår en situation där de inte längre kan förenas i sitt arbete, kring alla vardagliga problem och utmaningar?

Jag hörde någonstans att att förälskelsen som psykologiskt fenomen gör individer tillfälligt blinda för verkligheten och att detta är en förutsättning för etableringen av en relation. När man väl får synen tillbaka sitter man fast med gemensamt boende, gemensamma vänner och en massa andra strukturella hinder som gör det besvärligt att separera.

Kanske är det så vi skall bilda företag? Vi skall bli vansinnigt kära i något vi inte kan se och inte förstår, ägna all vår vakna tid åt drömma om detta vi inte förstår och berätta för alla om det förträffliga med vår lösning! När vi väl inser att tunneln är längre än vi någonsin kunde tro och att ljuset vi glimtar eventuellt är ett tåg och inte ljuset i slutet - då sitter vi fast med en överdimensionerad organisation och skulder upp över öronen. Någon där ute som känner igen sig?

Missförstå mig rätt. Jag vill inte ifrågasätta hela parbildningsprocessen. Själv vill jag minnas att jag hade rätt roligt på krogen under utgallringsprocessen, och jag är ingen stor anhängare av arrangerade äktenskap (även om man kan tänka sig att mogna, erfarna, nyanserade föräldrar eventuellt fattar bättre beslut än kåta tonåringar - frågan är vad syftet med deras beslut är och vem det gagnar...)!

Men, visst är jämförelsen relevant? Hur många av er kan på fullt allvar säga att ni tidigt utredde hur ni och er partner skulle utveckla er relation på lång sikt för att bygga en stark plattform - en plattform som skapar trygghet men också svängrum för bådas långsiktiga utveckling, som skapar riktning och mening och som fungerar som en gemensam värdebas när väl barnen skall bli föremål för era gemensamma beslut?

Bröderna Rudi och Adolf Dassler drev en gång i tiden en oerhört framgångsrik skofabrik i Tyskland. Efter en tids konflikter delade de på sig och bildade de hyfsat kända företagen adidas och Puma på var sin sida av floden i hembyn...